|
|
|
|
|
|
S å kom den äntligen. Filmen som jag väntat på med spänning i evigheter. Efter månader hade jag byggt upp enorma förväntningar som med all säkerhet skulle raseras. Jag hade läst Maurice Sendaks fantastiska men ack så korta bok och funderat på hur sjutton man skulle kunna dra ut de få sidorna till en hel film. Sen kom Dave Eggers bok The Wild Things. Då började jag förstå ett och annat. Nu har jag sett filmen. Om jag blev besviken?
Inte en chans i helvetet att jag blev besviken. Jag älskade filmen från första scenen till den sista. Specialeffekterna var superba och musiken var inget annat än gudomlig. Jag kom på mig själv att sitta med öppen mun – så hänförd var jag. Spike Jonze har verkligen lyckats med att transportera Vildingarna från en bok till den vita duken. Då pratar jag om det visuella. För vi som läst barnboken vet att de inte säger så mycket i den – det är mest bilderna som man tar till sig.
Men Spike Jonze har tagit Sendaks monster och på något sätt gjort dem till sina egna småttingar. Han har även gett filmen en lite mörkare ton. Troligen är filmen mer riktad till de vuxna som läste boken när de var små – än för just barn. Detta är något som filmen fått lite kritik för. Att den skulle vara mycket mörkare än den skriftliga förlagan. Att klaga på detta kan jag inte förstå. Det är i grund och botten en film om monster. Så jag säger som Maurice Sendak: När han fick höra att folk klagade på att filmen drog åt ett lite mer hemskare håll sade han:
”I would tell them to go to hell, and if children can’t handle the story, they should go home. Or wet their pants”
Nu kanske det är dags att presentera själva filmens handling. Storyn fokuseras kring den nioåriga pojken Max.,ett problembarn som bara vill ha sin mammas uppmärksamhet. Men eftersom hon är ensamstående så kan hon inte lägga all uppmärksamhet på honom. Till Max stora förtret så har hon börjat lägga allt mer tid på sin pojkvän. Så en dag får han nog och ställer till en stor scen och lämnar hemmet. Han finner en båt som han hoppar i och seglar iväg med. Båten för honom till ett land där stora monster finns. Monster som han snart blir kung över.
De olika monsterna är alla olika, både till sätt och utseende. Vi har Carol som är den impulsiva, Ira och Judith som är ett par där Ira är den hunsade. Vi har min favorit Alexander som mer eller mindre är den gnälliga och mobbade. Sen har vi K.W som är modersfiguren och Douglas som står för ordningen. Slutligen har vi Bernard som inte gör så mycket väsen av sig. Det bör nämnas att detta inte är originalnamnen som Maurice kom på. Han döpte dem efter sina släktingar och då hade de namnen: Tzippy, Moishe, Aaron, Emile, och Bernard – alla hade alltså inte namn.
Jag kan sitta här och skriva en massa saker om filmen. Men jag tror att jag skulle spoilera så fruktansvärt mycket och det vill jag inte. Speciellt inte när det är en så fasansfullt underhållande film som gång på gång rycker i gåshuden. Istället rekommenderar jag filmen med hela mitt hjärta och står fast vid det jag sade förra året (då jag trodde den skulle komma). Detta är årets bästa film!
Symbiosen mellan den underbara storyn, de sagolika och humoristiska monsterna och det gudomliga soundtracket kan inte ge ett annat betyg än en femma.
|
|
|
|
|
 |
|
