|
D et är tidigt 80-tal, och vinterkylan håller sitt grepp om stockholmsförorten Blackeberg. I en lägenhet bor Oskar (Kåre Hedebrant) tillsammans med sin mamma. Hon tror att allt är bra, men Oskars vardag är ingen lek. I skolan är han mobbad av några klasskamrater som kallar honom för gris, och misshandlar honom fysiskt. Oskar fantiserar om hämnd, leker med sin kniv, och samlar tidningsurklipp om mordfall. Det är hans vardag.
En dag flyttar det in en man och en liten flicka i lägenheten bredvid. Bostadens fönster täcks snabbt över med kartongskivor, och kort därefter börjar folk i samhället mördas. En pojke hittas upphängd i ett träd, och en alkis försvinner spårlöst. En kväll träffar Oskar den nyinflyttade flickan på bostadens innergård. Hon heter Eli (Lina Leandersson), och hon förklarar snabbt att de inte kan bli vänner. Det bara är så.
Vänskapen och kärleken de två emellan är dock oundviklig..
Låt den rätte komma in är en film om utanförskap, om en splittrad familj, om hopplöshet, och den vill skildra det på ett annorlunda sätt. Den vill skildra känslan av att vara utstött.
Detta är ingen slafsigt köttig historia om ondskefulla vampyrer i klassisk bemärkelse, utan här används vampyrismen på ett mer måttfullt och symboliskt sätt.
Lina Leandersson gör sig utmärkt som vampyrflickan Eli, med sitt mörka, något vuxna utseende, och sina stora intensiva ögon. Tyvärr faller filmens karaktärer rätt platt därefter. Så även huvudpersonen Oskar, som ger ett alltför lojt, segt och något efterblivet intryck för att lyckas engagera mig.
Filmens idé är fantastiskt bra, men den tas inte tillvara på ett tillfredsställande sätt. Framför allt rollprestationerna känns styltiga och stela, som alltför ofta med svensk film. Är det så svårt att få till lite mer känsla? Även i en film som förmodligen ska kännas grå och dyster. Vi får i början exempelvis se vampyrflickan Elis beskyddare Håkan (Per Ragnar) ute längst ett promenadstråk i skogen, där han stoppar en ung kille i syfte att mörda honom. Dialogen som uppstår är helt sanslöst dödfödd och trist, i stil med:
"Hej vet du vad klockan är?"
"Nä, vad är det du håller bakom ryggen?"
"Nää det är bara lite .. kloroform .. jolå så att .. "
"Jahaja.."
Död.
Det är i stora drag det jag saknar genom hela filmen. Mer känslor från samtliga inblandade, snarare än att nästan stå och ursäkta sig över att de står framför kameran. Gärna ett isande skrik av skräck när den bloddränerade kroppen hittas upphängd med halsen avskuren, snarare än en totalt utebliven reaktion. Gärna ilska och sorg från alkisarna vars vän bragts om livet, och framför allt hade jag önskat få se en mobbning som verkligen går över gränsen och sätter djupa spår hos betraktaren. Men att kalla nån gris? ... Endast när den stackars pojken i omklädningsrummet ropar efter hjälp för full hals känner jag att nån visar lite inlevelse.
Kanske var förhoppningarna för högt ställda, men den känsla som infann sig när eftertexterna började rulla var någon slags sorgsen besvikelse över att filmen var så platt. Att man inte vågade ta ett rejält kliv in i mörkret och leverera mer känslor, obehag och skräck. Endast under ett par tillfällen kunde rysningar kännas längs ryggraden, men de försvann så snart skyltdockan petades ner under isen, eller armén av katter gjort sitt löjliga utfall. Starkast obehag kände jag dock när jag såg två nakna 12-åringar dela täcke på bioduken, och det var inte obehag av det positiva slaget...
Jag vill gärna tycka om filmen, eftersom jag skarpt gillar idéen och tanken bakom. Plus i kanten ska därför ges till gestaltningen av vampyrflickan, de tidvis måttfulla effekterna, och filmens foto.
Nu ska boken läsas, och förhoppningsvis blir upplevelsen desto större den vägen.
|
