|
|
|
|
|
|
F ilmen handlar om några personers öden som flätas samman då de möts och flyttar ihop till ett kollektiv i 1960-talets New York, då protesterna mot Vietnamkriget var som störst. En kärlekshistoria mellan en Liverpool-yngling på jakt efter sin far i USA och en väluppfostrad amerikansk rikemansdotter går som ett tema genom filmen samtidigt som snabba klipp visar spänningarna i USA mellan krigsmotståndare och traditionella krigsförespråkare.
Problemet med filmen är att det är svårt att bestämma sig för om det är en musikal eller en spelfilm. Jag älskade musiken och framförallt att skådespelarna sjöng med fantastisk närvaro och känsla för vad de skulle berätta med låtarna. Bono från U2 gör ett mycket bra framträdande.
Jag upplevde att Beatles-låtarna bröt av handlingen på ett något abrupt sätt. Jag hade hellre sett spelfilmen och hört låtarna till mer som ett brus, ett tillägg. Nu blev det istället som avbrott för musikvideos i en intressant historia.
Filmen är konsekvent i val av bildspråk. Exempelvis är både öppningsscenen och slutscenen filmad på en strand vid öppet hav, med vågor som skummar i soluppgång (eller -nedgång) och snabbt befinner man sig där och kan identifiera sig med den engelske killen som drömmer om ett bättre liv på andra sidan Atlanten och svar på sitt livs stora fråga om vem som är hans far. Färgerna i varje scen är noggrannt uttänkta, och rent konstnärligt skulle nästintill varje filmruta kunna frysas och bli till en vacker tavla. Allt man förknippar med 60-talets hippie-era med starka färger finns och förstärker känslan av närvaro.
Vissa filmer skakar om dig, förändrar för ett ögonblick ditt sätt att se på världen när du kliver ut från biografsalongen. Precis sådan är den här filmen. Jag vet varken vilken veckodag det är när jag kommer ut på gatan, och knappt vilken tid på dygnet det är. Det kännetecknar en riktigt bra film för mig.
|
|
|
|
|
 |
|
