|
|
|
|
|
|
A rchitecture 101 är en film som har allt som borde göra filmen bra - storyn är realistisk och söt, kärleksparet har kemi, fotot är snyggt och skådespeleriet är utmärkt - ändå lyckas manusförfattaren/regissören Lee Yong-Loo förstöra filmen, genom att försöka få publiken att känna medlidande för en karaktär som blir mer och mer omöjlig att identifiera sig med under filmens gång.
Lee Seung-min jobbar som arkitekt i Seoul, Sydkorea. Han har det stressigt på arbetet och jobbar övertid oftare och oftare. En dag kommer en vacker kvinna i högklackat in på arkitekturfirman för att beställa ett specialritat hus till sin morfar. Seung-min känner först inte igen henne, men upptäcker snabbt att det är samma tjej som han blev kär i när han läste på arkitekturhögskolan. Han börjar för första gången på länge tänka på sin skolgång och vi får följa historien om hans liv.
Architecture 101 fick mycket uppmärksamhet när den visades i sitt hemland Sydkorea. Mycket kretsade kring Han Ga-ins insats i filmen, och hon förtjänar all kredit hon kan få. Inte nog med att hon är extremt vacker; hon är helt lysande i sin roll som vuxna Seo-Yeon och stjäl varje scen hon är med i.
De övriga skådespelarna är även de utmärkta, både de unga och de vuxna. Utöver skådespeleriet är fotot snyggt, vilket bringar Seouls gator och Sydkoreas landsbygd till liv. Musiken är perfekt. Eom Tae-woongs och Han Ga-ins karaktärer (samt deras unga motsvarigheter) har kemi och kärlekshistorien är söt och väldigt trovärdig.
Problemet med filmen är huvudpersonen i filmen. Redan från början är han ohyfsad, egocentrisk och verkar osäker på allt han gör, vilket förmodligen är avsiktligt; utan att avslöja för mycket så tror jag att den som läser detta förstår att han med hjälp av sina flashbacks/minnen ska bli en bättre person på ett visst sätt.
Detta misslyckas nästan totalt, eftersom hans unga gestalt (Lee Je-hoon) är exakt likadan som hans vuxna, fast ännu mer osäker på sig själv. Han vet aldrig vad han ska göra eller hur han ska gå tillväga; utöver detta är han dessutom väldigt feg och står aldrig upp för någonting han gör, plus att han försöker vara "cool" fastän han (enligt hans kompisar) är raka motsatsen. Detta gör att det så småningom blir omöjligt att stödja honom, han gör misstag efter misstag och vågar aldrig göra rätt för sig efteråt, vilket till slut leder till att man slutar att bry sig om honom.
Det finns en gräns för hur många gånger man orkar se en karaktär göra bort sig innan man tappar förtroendet för honom eller henne!
Klippningen är ett annat problem. Filmen visar aldrig mer än nödvändigt och scenerna tonar eller klipper till svart så fort de visat det väsentliga. Så fort man sett vad som händer så klipps det bort, så det finns väldigt lite tid att andas mellan scenerna.
Architecture 101 är en sådan film som har enormt mycket potential men ändå misslyckas att bli en bra film. Även om storyn inte är särskilt originell så hade detta kunnat vara en söt liten kärleksfilm som varit perfekt att se med sin partner, t.ex. på en dejt. Istället är den pga. huvudkaraktärens personlighet en frustrerande upplevelse som ber om alldeles för mycket tillit från tittaren. Den är dock sevärd enbart för Han Ga-ins insats (och skönhet), men inte mycket mer.
|
|
|
|
|
 |
|
