|
M akiko Uchida anländer till en hamn vid södra Japan i hoppet att hitta en kapten med en båt som kan ta henne till stridsskeppet Yamatos viloplats på dess 60-års jubileum av dagen då skeppet sjönk. Hon avvisas av alla tills hon avslöjar till Katsumi Kamio att hon är Mamoru Uchidas dotter. Katsumi är överraskad av detta faktum då han trodde att Mamoru dog under Yamatos nederlag den 7 april, 1945 av amerikanska flygplan som hindrade dess sista självmordsuppdrag mot den amerikanska flottan som ockuperat Okinawa. Katsumi och Mamoru var en del av flera kamrater på Yamato som med stolthet och mod deltog i strider ombord Yamato, det största slagskeppet som någonsin konstruerats. Katsumi går med på att eskortera Makiko endast med hjälp av Atsushi, en 15 år gammal hjälpreda. Under de 15 timmar de åker tänker Katsumi tillbaka på livet ombord på Yamato under kriget och om seglarnas mödrar och flickvänner som var kvar hemma.
När vi först kommer i bekantskap med Yamato får vi veta att i takt med att kriget utvecklas har träningen för yngre soldater ökat farten vilket resulterar i att medianåldern på de nya kadetter som går på båten är 16 år. I takt med att vi lär känna karaktärerna kommer fler och fler klyshor fram, soldaten som tar skulden för en annan, soldaten som inte går med på att slå de andra och går emot. Det hjälper inte heller att man märker så lätt att båtsektionerna är inspelade i en studio, endast en liten del av båten är byggd och man befinner sig alltid på en sida av fartyget. Ljuset är inte övertygande, ingen frisk luft möter soldaterna och toppen av båten är väldigt tydlig CGI av den sämre sorten.
Klichéerna stannar inte där dock, då och då får soldaterna åka hem och träffa sina familjer, kanske för sista gången, här flyger tårarna och det är rätt svårt att komma in i storyn överhuvudtaget på grund av flera aspekter.
Skådespelarna till exempel, ibland råkar de skina till men största delen av tiden är de fruktansvärt överdrivna och visar att de flesta hör hemma i en teater där de måste nå ut till de som sitter längst bak. I en film är det subtila skådespelarinsatser som är bäst, inte löjliga miner från statisterna i bakgrunden. Shidô Nakamura (Ping Pong, Fearless) passar inte riktigt in trots att man vet att han är en bra skådespelare, men Takashi Sorimachi (Great Teacher Onizuka) lyfter filmen i de scener han är med i och får en att bli glad över det faktum att någon är bra i denna ensemble.
Junya Sato som har både skrivit manus och regisserat filmen verkar inte ha någon speciell stil tyvärr, hans amerikanska influenser syns både i manus och berättarstil. Manuset är av ingen vidare kvalité då inga karaktärer är någorlunda intressanta, dialogerna känner man igen från förr och den djärvhet japanerna är kända för syns ingenstans.
Japanerna är skickliga filmskapare, något jag hoppas många fler upptäcker med tiden, men i Yamato visar Junya Sato helst upp sin uppskattning för Hollywood och denna mix funkar inte alls bra. När man skrattar i scener där intentionen är att gråta, då vet man att något är fel. Men allt är inte en katastrof, filmen går att se trots dess väldigt långa längd på grund av ett relativt bra tempo. Stridsscenerna fungerar trots det faktum att man knappt ser flygplanen och hinkar med blod slängs överallt när bomberna faller över Yamato. Sen hittar vi Joe Hisaishi, den överlägset bästa kompositören inom modern filmmusik i Japan, han har tidigare gjort musik för de flesta av Studio Ghiblis och Takeshi Kitanos verk. I Yamato känns han igen och lyfter filmen markant, även om det känns som om det är en låt som spelas om och om igen, och om… och om igen.
|
