|
I bland kan prequels, alltså filmer som utspelar sig innan den huvudsakliga filmen, gå en på nerverna. Det är som om manustorkan slagit till överallt. Men i detta speciella fall är en prequel, eller en sorts prolog i brist på bättre ord, mer motiverad än någonsin skulle jag vilja påstå. Många kanske blir lite skeptiska, eller minst sagt bekymrade över att få se vad som egentligen hände innan Alien, att det hela liksom förtar mystiken som var så effektiv i just den filmen, då man faktiskt inte visste något om dess ursprung. Men nu, efter lång tids väntan, så har Ridley Scott till sist gjort en äkta Ridley Scott-film. Det var heller inte igår direkt. Nostalgi är väl rätt uttryck när de trogna producenterna David Giler och Walter Hill (Gordon Carroll gick ur tiden 2005), med det efterhängande och odödliga fantombolaget Brandywine i hasorna står med i förtexterna. Jag skulle vilja påstå att Prometheus, tillsammans med Alien (1979), Blade Runner (1982), The Duellists (1977) och den mycket tidiga debutfilmen Boy and Bicycle (1965), på sätt och vis utgör kärnan och samtidigt fundamentet i Scotts filmskapande. Tematiken och berättelserna i de här filmerna verkar på något vis framstå som personliga för honom, och de tycks alla innehålla de rätta elementen där han verkligen kan ge uttryck för den visionär till filmskapare han egentligen är, och vad han är kapabel till att leverera. Dessa tidiga filmverk formade hans visuella bildspråk.
Redan vid anslaget i Prometheus blir man gripen av regissörens kraftfulla förmåga att blanda strålande vackert filmfoto ackompanjerat av musik som går i en följsam symbios med det visuella landskapet. Scott har i detta fall, för ovanlighetens skull, anlitat fotografen Dariusz Wolski (The Crow, Dark City m.m) som i regel använder sig av skarpa kontraster med nedsatta och mörka färger. Vangelis och den alltid lika trogne vapendragaren Hans Zimmer har fått stå över ett kast denna gång, och överlämnat dirigentpinnen till Marc Streitenfeld, och han gör ett imponerande jobb från början till slut, vill jag påstå. Det är heller inte många filmmakare som är så skickliga på intron som Scott är, där bild och musik tillsammans får en sådan dynamisk laddning, att dialog enbart skulle förefalla som överflödigt. Man kan nästan höra ekon från Blade Runner i inledningen. Men det är inte bara Blade Runner som spökar. Prometheus ger många blinkningar till regissörens tidigare filmer tillika, och det känns faktiskt lite som om Scott, i och med Prometheus, vill uppvisa en liten personlig kärleksförklaring till en svunnen tid han själv varit med om att frambringa och uppleva. Scott lägger omsorgsfullt in vinkningar till alla de minnesvärda detaljer som genomgående förekommit i hans mest berömda filmer. Cykeln som David (Michael Fassbender) för en stund åker omkring på är ett klassiskt exempel (cyklar har figurerat i nästan alla Scotts filmer). Den starka kvinnan i huvudrollen är ett annat tydligt exempel, samt den ständigt återkommande desorienterade mannen, något som Scott alltid tycks vara fascinerad av. Bestämda och tydliga titelsekvenser återfinns alltid i hans filmer, också här, och anledningen till detta kan vara hans bakgrund som reklamfilmare, att det är hans sätt att markera vad det är man tittar på, utan att för den sakens skull fördumma publiken. Den inte alltid tydliga gränsen mellan det onda och det goda gömmer sig oftast i bakgrunden i hans verk. Men även filosofiska frågeställningar kring relationen mellan det mänskliga och maskinella, samt deras lojalitet mot varandra är ett återkommande tema, likaså det storslagna filmfotot kontrat av extrem detaljrikedomen med noggrant utvald filmmusik. Något annat som framträder mycket tydligt är själva lusten av att göra film som faktiskt vågar avvika från allt annat, filmer som vågar bryta frontlinjen i syfte att utforska sin story och samtidigt bli något unikt under resans gång. Det finns en tanke och en rebellisk attityd bakom varje bildruta i Prometheus, precis som i The Duellists och Blade Runner, bland andra. Man känner faktiskt Ridley Scotts närvaro hela vägen igenom den här filmen, och senast jag upplevde någonting liknande var för mycket länge sedan. Här återanvänder han alla sina beprövade audiovisuella trumfkort på en och samma gång i ett enda jättefyrverkeri, men i en modern tappning som överskuggar och utmanar det mesta på biorepertoaren det här året.
Likt i det tidigare nämnda filmerna, lämnar han definitivt ingenting åt slumpen den här gången heller. Istället för att vandra i gamla beprövade fotspår, som att fortsätta den ursprungliga Alien-serien med en femte installation, så väljer Scott att vända sin uppmärksamhet mot begynnelsen, årtionden innan terrorn ombord Nostromo. Då Alien egentligen var en långsamt berättad skräckfilm i rymden, utgör Prometheus det mer filosofiska syskonet innehållandes liknande DNA. Men det betyder inte att det blir långdraget och tråkigt för den delen. Den som söker efter skräck och spänning kommer att få sin dos, dock i en liten annorlunda utformning. Den som söker efter svar, kommer heller inte att bli besviken. Det är förvisso djupa frågor som Scott vill få svar på, men samtidigt vill han undvika att besvara frågorna allför bestämt, och han vill heller inte tangera Alien-temat mer än nödvändigt. Scott låter det hela stå och långkoka i bakgrunden likt en tillförlitlig köksmästare skulle gjort, för vi vet ju vad som händer sedan. Scott vet också att vi vet.
Noomi Rapace, i sin starkaste internationella roll hittills, spelar forskaren och arkeologen Elizabeth Shaw (hennes svenska brytning är väl gömd och DNA från Lisbeth Salander kan ibland återfinnas i rollen). Året är 2089. Under en pågående expedition ute på de skotska vidderna tillsammans med sin kollega och pojkvän, Charlie Holloway, spelad av Logan Marshall-Green, finner de efter en tids sökande djupt inuti en grotta, märkliga avbildningar på en bergvägg. Likt i Werner Herzogs dokumentärfilm Cave of Forgotten Dreams från 2010, så undgår heller inte Prometheus att beröra fascinationen kring det förhistoriska, då målningarna man finner i Scotts film rent estetiskt påminner lite om de bilder Herzog undersöker i sin dokumentär. Dock upptäckte Herzog inga flygande tefat skall nämnas, möjligen några uppseendeväckande och bisarra krokodiler däremot. Grottmålningarna i sig själva är intressanta och påminner till viss del om varandra i de båda filmerna. Shaw och Holloway tolkar avbildningarna på bergväggen som en karta över stjärnorna, och innebär enligt dem, ett tydligt bevis på utomjordiskt liv. De kallar utomjordingarna för ingenjörer, de förmodade ursprungliga skaparna. Ingenjörerna påminner rent utseendemässigt lite grann om oss, fast de är drygt tre meter höga, likbleka till färgen och oerhört fysisk utvecklade med en råstyrka nog att fälla ett träd med vänster arm samtidigt som de flyttar ett berg med höger (inte för att de gör detta i filmen dock). Deras udda fysiologi är intressant och spännande, men utvecklas tyvärr inte vidare i filmen. De här karaktärerna utgör på sätt och vis navet i berättandet, nyckelpersonerna om man så vill kalla dem.
Det idag ökända, men ack så välbekanta namnet Weyland Corporation (alternativt kallat Weyland-Yutani i Camerons film), under ledning av Peter Weyland (Guy Pearce under ca 18 kilo smink eller något) fattar intresse för teorin och finansierar en omfattande expedition till en avlägsen måne med det klingande namnet LV-223. Man kan passa på att nämna att den olycksbådande planeten i de gamla Alienfilmerna hette LV-426. Dr Shaw och Holloway ombeds givetvis att följa med på upptäcktsresan dit, vilket de mer än gärna tackar ja till. Rymdfarkosten som ska transportera dem under den långa färden genom rymden är döpt till Prometheus, vilket enligt grekisk mytologi betyder "den som tänker före". Bara namnet är väl värt en eftertanke. Interiörerna ombord Prometheus är lika minutiöst planerade som Nostromos, det vill säga en aning futuristiskt men samtidigt återhållsamt. Dörrarna till luftslussarna är exempelvis nästintill identiska, likaså det överlag mekaniska och industriella utseendet på skeppets utsida, och det är bara kul. Rösten till skeppets dator låter likadant som i alla filosofiska science fiction filmer, alltså mycket kusligt vänlig med förrädiska undertoner. Men trots att det skiljer ett antal år mellan Prometheus och Alien, så får man ta tidsskillnaden i design och yttre med en nypa salt, då Prometheus faktiskt framstår som mer Hi-Tech till ytan då denna berättelse faktiskt utspelas långt innan. Kan förstå att Scott och övriga i produktionen insåg det estetiska problemet, men det är egentligen bara att blunda för. Njut istället! Stanley Kubricks film 2001: A Space Odyssey ser likaså ut att vara en ännu större influens på estetiken här än i Alien, och Kubricks lekfulla berättande när det handlar om den lilla människans relation till den stora bilden är också väldigt tydlig i Prometheus. Inledningen då David cyklar omkring och filosoferar, i väntan på att besättningen ska vakna ur sin hypersömn, är ett konkret exempel på detta.
Expeditionen till LV-223 består av en stor grupp personer med varierande kompetenser, många av karaktärerna är intressanta, men lämnas inte mycket till utrymme för att utvecklas vidare. Bland besättningen skymtar skådespelare som Charlize Theron och Idris Elba (The Wire bl.a) förbi, den sistnämnda är kapten ombord Prometheus. Theron har faktiskt lite Ellen Ripley-attityd i sig, Sigourney Weaver behöver i alla fall inte vara bekymrad. Men den intressantaste karaktären ombord måste ändå vara den Peter O´Toole-imiterande androiden David, fenomenalt spelad av Michael Fassbender. I Davids fall återfinns Ridley Scotts intresse och återkommande tema för manliga karaktärer som mentalt slits mellan olika förstånd och existentiella frågor. Med sitt överlägsna och ständigt lärande intellekt, tillsammans med sitt vältaliga språk och sin djupa charm får han Ash och Bishop att höra hemma i en helt annan värld, och vad vet jag, Weyland kanske ville tona ner androidernas personlighet åren senare. Man kanske tyckte att David var "för" mänsklig och närgången kanske? David besitter samma sorts kluvna lojalitet som androiderna i Alien gör, vilket är intressant, för man ska ju inte riktigt kunna veta vart man har dem någonstans, eller för den delen, kunna förutspå deras tankar. Om människorna skulle misslyckas med uppdraget till exempel, så måste tydligen en konstgjord människa alltid kunna styra upp situationen, i Weylands intresse förstås. Davids huvudsakliga uppdrag är att vaka över besättningen på Prometheus medan de ligger i hyperdvala, samt bidra som vetenskaplig rådgivare utifall att något fynd skulle påträffas, officiellt alltså.
Prometheus anländer till LV-223 år 2093, och åsynen av planeten gör att man påminns av något man redan sett i en tidigare film, man känner sig allt annat än välkommen och en bekant rädsla börjar krypa längs ryggraden. De bestämmer sig för att beträda planetens yta, och ingen bland besättningens arkeologiska avdelning tycks ha tålamod nog med att vänta i sökandet efter liv. Fynd ska snart göras, var så säker på det. Apropå liv, de som minns John Hurts överraskande död i Alien, när varelsen förstör lunchen och visar sig i dagsljuset för första gången, kommer att bli påmind av en liknande scen, där Rapace minst sagt står inför ett ohyggligt vägval. Notera ordet vägval. Utforskandet av planeten går heller inte riktigt enligt planerna, vilket kanske inte var så oväntat, och de artefakter som påträffas, ställer lika många frågor som de ger svar. Gåtan kring Hans Gigers legendariska Space Jockey, den fossiliserade rymdpiloten i Alien, kommer även den att få tillfälle att exponera sin mystik. Utan att förklara för mycket av vad som händer sedan, nöjer jag mig med att säga att de som sett Alien kommer att känna igen sig i minsta detalj, men något extra kommer att tillföras. Många iögonfallande special effekter kommer att regna ner över åskådaren i ett mycket snabbt tempo ända fram tills eftertexterna, och det är hyggliga effekter vill jag säga, mycket professionellt gjorda sådana, och JA, Hans Gigers namn står faktiskt med i eftertexterna, stort och tydligt. Det hade varit skandal annars, och de stora antal bolag som producerade special effekterna till Prometheus, däribland Weta Digital, har honom att tacka för mycket. På sätt och vis är detta lite av Gigers film egentligen. Frågan är nu vad som händer efter Prometheus? Ridley Scott har varit ytterst professionell denna gång och återigen omgett sig av skickliga manusförfattare, däribland Damon Lindelof (Lost m.m), som gjort allt i sin makt för att låta legenden leva vidare. Dock saknar man Dan O´Bannons lika begåvade penna, då manuset inte känns helt genomarbetat på vissa ställen. Mystiken kring Alien är fortfarande intakt vill jag påstå, och faktum är att den här filmen egentligen bara brer på med mer spekulationer och idéer kring vad som faktiskt försiggick i den här världen. En värld där människan ständigt blickar utåt istället för inåt. Det skadar inte att titta åt båda hållen innan man korsar en väg som är hårt trafikerad av frågeställningar. Prometheus är duktig och tittar åt båda hållen innan den tar det första steget ut på den filosofiska vägen.
Ridley Scotts filmkarriär förblev ganska nedtonad efter Alien och Blade Runner, och visst, han gjorde några enstaka filmer under 80-talet, men inga som kom i närheten av hans då tidigare verk. Scott producerade även mycket reklamfilm vid sidan om, men de flesta av hans breda kommersiella filmer blev förpassade till mainstream. Filmerna var väl inte direkt dåliga för den sakens skull, de gick bara helt enkelt inte hem hos publiken. Enligt regissören själv, ska tydligen Black Rain (1989) vara en av de filmer som han blev mest nöjd med under det här årtiondet, då han har nämnt att han gjorde Black Rain i rollen som en "hyrd regissör", vilket förmodligen var avkopplande. Ridleys bror, Tony Scott, gick även han samma öde till mötes med sina filmer, Top Gun (1986) mer eller mindre parkerade Tony i mainstreamgaraget, trots popkulten som följde. Det var inte förens under det tidiga 90-talet som Ridley dök upp från ingenstans och plötsligt var på tapeten igen, den här gången med den idag moderna klassikern Thelma & Louise (1991). Vid det här tillfället visade han samtidigt en ny sida av sig själv, en sida som inte var rädd för att kliva ut i ljuset och bort från de mörka sidorna som var så vanligt förekommande i hans tidigare filmer. Men trots filmen Thelma & Louise enorma genomslag på kritikerkåren och filmpubliken med efterföljande könsdebatter, så räckte detta inte för att hålla kvar Scott på kroken. Året därpå, 1992, gjorde han eposet 1492: Conquest of Paradise, och karriären gick därefter stadigt nedåt igen. Man skulle kunna säga att Ridleys övriga filmer under decenniet inte blev så omtalade de heller. Han gick ett par gånger upp till ytan för att hämta luft, för att sedan återigen försvinna ner i djupet, dock vill jag slå ett slag för White Squall (1996). 90-talet var tråkigt nog inte Ridleys årtionde. Däremot gick det strålande för brodern Tony under den här tiden, med den ena hyllade publikmagneten efter den andra som The Last Boyscout (1991), True Romance (1993), Crimson Tide (1995) och Enemy of the State (1998) m.fl. Många av dem var mansdominerande actionfilmer med en sorts visuell prägel som man förmodligen bara kan finna hos bröderna Scott. Tony Scott utövade mycket MTV-klippning i sina produktioner, medan Ridley Scott mer höll sig till stadiga kameror och ett lugnare visuellt berättande, men detta var bara tillfälligt. Det lönar sig ibland att låta sig inspireras av sin lillebror.
När 1990-talet gick till sin ände, beslöt sig Ridley Scott att denna gång verkligen slå på den stora trumman extra hårt, och jag misstänker att han satsade hela sitt rykte som filmskapare, när han bestämde sig för att blåsa liv i den gamla svärd-och-sandalfilmen. År 2000 blev nämligen Gladiator färdig, och det visade sig till slut att alla (i hela världen förmodar jag) ville se den buttre, svikne och ensamme gladiatorn kämpa sig igenom batalj efter batalj för att slutligen kunna få leverera sin efterlängtade hämnd. Gissa om Ridley Scott blev poppis igen efter detta. Under årtiondet som följde och därefter, började Ridley, tillsammans med sin bror, expediera filmer bokstavligt talat som aldrig förr, visserligen med lite ojämn kvalité, men den visuella prägeln sitter som gjuten i varje enskild film. Detta sigill lämnar karln aldrig. Kanske ville Ridley Scott en gång för alla ge igen för en svunnen tid och förlorade chanser. Prometheus kanske summerar karriären?
|
