|
|
|
|
|
|
F örsta gången jag såg Malcolm McDowell var i Star Trek: Generations (David Carson, 1994) där han spelar superskurken Soran som vill förstöra planeter och komma till ett drömrike som han kan bubbla runt i för sig själv. Det säger väl allt om hur min åsikt om mannen ifråga har formats.
McDowell har under åttio och nittiotalet gjort en hel räcka dassrullar; skit så det räcker en livstid för videobajskonnässörer. Förvåningen blev då total när jag något år senare konfronterades med hans porträtt av ligisten Alex i A Clockwork Orange (Stanley Kubrick, 1971).
Med sitt diaboliska och lite rundnätta leende charmade han missnöjet ur mig redan i första bildrutan. Porträttet av en ung man som får känna på samhällets vansinne när han går igenom en speciell sorts ”terapi” i fängelset fick han i stora drag återupprepa två år senare i en film som återförenade honom med sin välgörare och mentor, Lindsay Andersson. Filmen var O Lucky Man.
Själva bashandlingen påminner mycket om Kubricks film. En ung man ger sig ut i världen för att tjäna pengar som kaffeförsäljare, kommer i dåligt sällskap, hamnar i finkan och återanpassas till samhället. När han kommer ut visar det sig dock att samhället inte passar hans nya jag, precis som i A Clockwork Orange.
Manuset bygger på ett originalmanus av McDowell själv och behandlar mycket av hans egna erfarenheter av livet, till exempel så var han själv kaffeförsäljare innan han blev skådis. Har man sett McDowells debutfilm if… så får man extra skoj när regissören Andersson knyter an till denna i filmens slutscen.
Filmen är uppbyggd på ett likartat kapitelsystem som i if…I if…så var det svartrutor med text på, här så delas styckena upp med hjälp av sånger. Visst känns det skumt när sångaren Alan Price dyker upp och kameran tar in honom och hans band när de sjunger låtar som ”Poor People” och ”O Lucky Man”, specialskrivna för filmen. Dock passar det väldigt bra till filmens surrealistiska stil och hur jag än gör så kan jag inte värja mig för Prices honungslena stämma som trots de stendumma texterna får mig att nynna med. Efteråt skäms jag en aning – bara en aning för sedan börjar jag flumma loss till ”Poor People” igen.
O Lucky Man är precis som A Clockwork Orange en satir över samhället. Men där lossnar de flesta av trådarna som knyter an de bägge filmerna. Där A Clockwork Orange var bitsk och subtil i sin samhällskritik så slår O Lucky Man på stora trumman.
Bland filmens satiriska beståndsdelar så hittar vi en fascistisk militäranläggning där fångarna torteras medan en gumma häller upp te åt övervakarna, ett sjukhus som korsar människor med djur samt en samling känslokalla direktörer som planerar att utnyttja u-länders naturresurser medan deras nyss sparkade anställda begår självmord framför deras ögon.
Det lustiga är att det faktiskt funkar – som humor. Sällan har ordningsamma och strikta överklassbritter förlöjligats lika brutalt sedan Monty Pythons dagar. Speciellt exemplet med självmordet är riktigt roligt. Nickedockan som ramlar ner från höghuset påminner också extra starkt om alla dessa sketcher där Monty Pythongänget slänger ut trasdockor från företagshus.
McDowell själv är i lika hög komisk form. Vare sig han bara betraktar de oerhört bisarra situationer som radas upp inför hans förvånade ögon eller med sitt gulleflin på läpparna försöker snärja bolagsdirektörer så briljerar karln. Den djupa och aristokratiska rösten som han så behagfullt kontrollerar gör inte direkt saken sämre.
Ja, det är rätt så roligt, det får jag allt erkänna. Men rent politiskt så är det en riktig soppa. Allt känns alldeles för övertydligt och de stackars svältande barnen i u-länderna som vi bjuds några starka bilder på (som är riktiga autentiska bilder) när direktörerna överväger hur de bäst ska gasa ihjäl dem griper inte tag som Lindsay Andersson vill. Det hela känns allt för distanserat och får mig bara att sucka.
Märkbart med Anderssons bildspråkliga berättarsätt är de små, nästan minimala in och utzoomningar som sker nästan konstant. Det sker nästan alltid då vi får närbilder på McDowell då han är förvånad. Ett effektivt sätt att höja absurditeten och den dramatiska komiken mycket av filmen bygger på.
Eftersom Andersson och McDowell uppenbarligen haft ett högre syfte med sin film så kan jag alltså konstatera att de misslyckats. Samhällskritikens volym känns alldeles för hög när man bara lättsamt kan njuta av McDowells ljuva stämma och själv lalla lite med husbandet.
|
|
|
|
|
 |
|
