|
|
|
|
|
|
M arinsoldaten Jake Sully blir inkallad till ett projekt som går ut på att utvinna mineralet unobtanium på Pandora, en annan planet. Han ska kontakta och meddela detta till urbefolkningen, de utomjordiska Na’vierna. Sully är rörelsehindrad men kontrollerar en Na'vi-kropp och lever genom dess sinnen och fysik alltmedan hans egen kropp ligger i vila. Från början innehades uppdraget av hans bror vars genetiska kod var kopplad till Na’vi kroppen. Men brodern dog och Sully var den ende som kunde överta uppdraget på grund av den genetiska samstämmigheten med brodern.
Efter en kort inledning på Jorden dröjer det inte länge förrän vi befinner oss på Pandora. En visuell upplevelseföreställning börjar som ska vara till slutet. Händelserna avlöser varandra. Sully i sin nya kropp utforskar ivrigt, ohämmat och naivt de lummiga djungelmiljöerna som innehåller massor av färgglada attraktionsobjekt, till exempel rosa jätteblommor och lila fåglar. Na'vivarelserna har också en iögonfallande blå hudfärg.
I stort sett allt utom människorna är uppbyggt av datagrafik. Na’vierna bygger på riktiga skådespelares ageranden - en teknik som inte lamslår mig av hänförelse, men som verkar ha genererat en bred positiv respons.
Jake Sully har fria händer att springa omkring som han vill. Men aldrig har jag sett en huvudkaraktär råka ut för så många livshotande händelser. Han möter enorma livsfarliga djur på löpande band men klarar sig turligt. Som ur en scen från Djungelboken möter han Na'vi-flickan Neytiri som är fast besluten att döda honom men ångrar sig.
Sully tycks ändra fokus från sitt primära mål att underrätta folket. Han umgås med Neytiri och låter henne lära upp honom så att han kan bli en medlem av deras folk. Då ingår att hoppa mellan trädgrenar på flera kilometers höjd. Att falla handlöst från ett träd flera kilometer och ta hjälp av stora löv som hindrar fallet och även att ta kontroll över valfri sorts drake så att den kan bli ens egen personliga drake. Många gånger kunde Sully lika gärna ha dött. Men han klarar sig på olika sätt, som när han tappar balansen på en trädgren. Neytiri tar tag i hans arm - tur igen. Kombinationen av den visuella stilen, de dramatiska momenten och en självklar huvudkaraktär skapar associationen till tecknad film, eller tv-spel. Actionsekvenser i tecknad film tar man ju inte på allvar, och utifrån det är det otänkbart att Sully skulle dö eller misslyckas på riktigt. Han utvecklas så småningom till en hjälte, och överträffar alla de infödda Na'vierna i sin kompetens. Han överglänser Tom Cruise i "Den Siste Samurajen" där Cruise som amerikan i Japan framgångsrikt blev en mästarsamuraj på kort tid. När Sully dödar ett djur yttrar han några valda ord i naturreligiös anda. Han har uppenbarligen lärt in Na’vi-folkets filosofi och hängivit sig åt detta, oavsett tidigare övertygelser. Om det inte annars var ett sätt att imponera på Neytiri.
Handlingen är hårddraget simpel. Människornas avsikter är onda, det går inte att misstolka. Det överdrivs och blir ibland roligt, som när översten står med en kopp kaffe i sitt flygplan medan de bombar ett Na'vi–område. Giovanni Ribisis roll är överdrivet pragmatisk och känslokall på ett kul sätt. Men det hålls allmänt på ett psykologiskt ytligt och förenklat plan. Stor tyngdpunkt ligger på Sully och Neytiri, vilka framstår som extra viktiga - seriösa, förnuftiga och starka. Övriga roller har sin begränsade plats och funktion, vilket otvedydigt försätter de två huvudkaraktärerna i centrum. I den bemärkelsen liknar den”The New World” (2005) av Malick. Där skildras ju även historien om Pocahontas, vars berättelse har inspirerat Avatar.
Ett utomjordiskt folk på en främmande planet – det triggar fantasin, möjligheterna är oändliga. Men här saknas fantasi. Pandora är ingen främmande upplevelse. Na’viernas beteende är inspirerat av mänskliga stamfolk men påminner också om disneykaraktärer, med igenkännbara manér. Stora djur, jättehöga träd och öar svävandes i luften är banala idéer som känns igen. Musiken bidrar inte heller med några speciella anslag. Ett generiskt hollywood-score med den obligatoriska Carmina Burana-inspirerade kören vid krigsscener.
Sully vill hjälpa folket och har en lösning som han presenterar i ett tal: slå tillbaka. En vågad idé som sätter ett folkslags existens på spel. Primitivt utomjordiskt urfolk ställs mot högteknologiska människor med automatvapen och bombplan. Men Sully kan ju inte misslyckas. Det blir lite som kriget med ewokerna i Star Wars 3. Men det är inte direkt blodigt, det är ju en familjefilm. Mot slutet finns en uppgörelse som liknar en final i ett tvspel - en avgörande boss-strid.
Det behövs mer än bara visuella effekter för att generera gott anseende åt en film. Transformers 2 levde helt på sina visuella effekter men blev inte ens Oscarsnominerad i den kategorin medan Avatar tog hem Oscarn. Kanske på grund av att man vägde in filmernas helhet. Även om det visuella anses vara Avatars största styrka precis som Transformers 2, ger den även sken av seriositet och innehåller element som väcker sympati och tillit hos tittaren, såsom den rörelsehindrade krigsveteranen; det oskyldiga Na’vi folket - ursprungsfolket och deras natur som hotas av främmande makter med onda avsikter; den förtroendeingivande och ädla varelsen Neytiri som blir en representant för folket och deras kultur. Det verkar väldigt oförargligt, en känsla som upprätthålls genom undvikandet av nyansrikedom och händelser som involverar svåra ställningstaganden. Det grundläggande scenariot står fast, människornas intentioner och Na’vi folkets utsatthet, alltmedan Sully har lekstuga i skogen genom större delen av filmen. Bara ett avgörande beslut finns. Ska ett budskap utvinnas ifrån detta så är det att den vinnande lösningen på en konflikt är att gå i krig.
Men hade vi fått se en sönderbombad planet och djungler jämnade med marken hade hela filmen känts som ett practical joke. Precis som i tv-spelens värld är allt uppgjort på förhand, oavsett vilka odds man har emot sig.
|
|
|
|
|
 |
|
