|
3 7 år efter Mike Nichols revolutionerade världen med den vågade "The Graduate", skapade han det lilla konstverket "Closer". Det är befriande tydligt hur relationer, samhället och kärleken förändrades mellan 1967 och 2004.
Hur uppfattades och betedde sig relationer på 60-talet jämfört med 00-talet? Hur pekade och dömde samhället lyckade respektive misslyckade par? Hur värderades och förhöll sig lekmannen till drömmen om den storslagna kärleken? Hur annorlunda tedde sig problemen då jämfört med nu? Och hur har Nichols själv utvecklat sin förmåga att spegla samhället?
I "Closer" kastar han ut nutidens problem på ett lika öppensinnat sätt som han gjorde 37 år tidigare. Skillnaden är att termen åtrå ter sig helt annorlunda i dagens samhälle.
Jude Law, Natalie Portman, Julia Roberts och Clive Owen är den spännande mix av individer som fick medverka i Nichols samhällskritiska spegling av begreppet kärlek 2004. Jude Law är en lirare, på gott och ont. Hans karaktär är dessvärre mycket lik den privata Jude och således blir hans aura mest på ont. Natalie Portman är alltid en färgklick, så även i "Closer". Hon har en vacker aura tillsammans med en svår glimt i ögonen. Julia Roberts är en erfaren kvinna, som fått obarmhärtligt oförtjänad kritik av datorgenerationen. Här bevisar hon en storhet som jag aldrig tidigare upplevt.
Och då till filmens stora stjärna Clive Owen. Den mannen är definitionen av manlighet. Clive är en gud, som framhäver sin passion i varje andetag. Passionen för kvinnor. Jag föll i andakt efter scenen där Clive spänner den fruktade bågen mot Julia. Så fruktansvärt rätt, skönt och skickligt hårt gjort.
Visst är berättelsen ångestframkallande, men det är blott befriande för mig. Dels för att jag aldrig sett något liknande förut.
Men framför allt för att min själ simmar i harmoni.
|
