|
S veriges Oscarsbidrag 2009, var välkomnat relativt bra av kritikerna. Femma utav DN, fyra av Expressen, den enda som backade var Aftonbladets Jan-Olov Andersson som gav filmen två plus, med motivationen att De ofrivilliga var en ”Roy-Andersson-light-version”.
I De Ofrivilliga ser vi Ruben Östlund behandla fem historier, som alla har ett underliggande tema, grupptryck. Ett tema som Östlund tidigare bearbetat i filmen Gitarrmongot. De ofrivilliga är inte bara en förbättrad version av sin föregångare Gitarrmongot, utan är även en perfektion av Östlunds egna filmskapande. Hans berättande är nu polerat och effektivare. Genom hans urval av vackra statiska bilder, som för tankarna till Jean-Luc Godards senaste filmer, och ett skådespeleri som får oss att tro på varenda ord lyckas Östlund med konsten att fånga in oss i hans värld fylld av övergrepp, osäkerhet och pinsamheter.
Det är dessa två viktiga byggstenar, foto och närvaro, som gör filmen till vad den är. En skildring av mänskligt beteende. Om våra svagheter, om våra rädslor. Men det är här berömmet tyvärr slutar.
Ruben Östlund styrka i filmen kan vändas till en svaghet, vilket visar sig när Maria Lundquist är på toaletten första gången. En scen som inte berättar något och fyller ingen funktion till storyn, tills senare. Nära filmens slut visar Östlund samma scen men klipper inte lika tidigt utan väntar tills Maria...(spoiler), en händelse som är den drivande kraften i den historien. Denna onödiga konstruktion visar hur osäker Östlund är i ett traditionellt berättande. För detta regibeslut blir varken effektiv eller rimlig när vi väl får se det utspela sig framför oss. En sådan viktig vändpunkt i filmen måste ge ett större intryck, för när vi väl ser händelsen är det som vi har antingen sett den förut, att vi visste det, eller att vi inte bryr oss. För att utvecklas till en bättre filmskapare måste Östlund visa att han kan uttrycka samma känslor på ett traditionellt sätt. Något han än har kvar att bevisa. För svagheten med De ofrivilliga ligger i att filmens form är lätt att ifrågasätta. Den kan lika gärna bedömas som fem separata kortfilmer som alla kan bedömas var för sig. Just nu är Ruben Östlund bäst på det han själv har skapat runt omkring sig. Hitta vinkel, ha en långtagning och få ut max av amatörskådespelare. Men längre kan han komma med det konceptet och för mig så skulle det vara mycket intressantare att se honom göra en traditionellt berättad film som fortfarande har samma tema, men har en ordentlig struktur och form likt det vi kallar Cinema.
Men istället för att förutspå eller döma Ruben Östlunds framtida karriär, kan vi istället fascineras av De ofrivilliga. Ett skickligt hantverk inom konstnärens egna ramar och som ett guldkorn i ett kallt filmsverige.
|
