|
|
9/4 2005
Recenserad av othis
|
|
|
D et skall väl sägas med en gång: Michael Moore är inte särskilt förtjust i George W. Bush.
Så när han gör en film om presidenten är det ingen som ens väntar sig att den skall vara ett objektivt reportage.
”Fahrenheit 9/11” är en raljant drift med Bush och amerikansk politik; hårdvinklad, ensidig, elak – och alldeles förbannat rolig.
Då Moore inte ens låter påskina att ”Fahrenheit 9/11” vore något annat än en partsinlaga i den politiska debatten kan han inte förmenas rätten att vara satirisk. Yttrandefriheten hör ju till de mest omhuldade rättigheterna i det USA han kritiserar. Och begreppet dokumentärfilm har genom hela filmhistorien konsekvent använts om starkt subjektiva filmer med avsikt att påverka.
Michael Moore har med först ”Bowling för Colombine” och nu ”Fahrenheit 9/11” gett dokumentärfilmen ett lyft både som propagandist, konstnärligt och kommersiellt. När har publiken senast vallfärdat till en dokumentär i långfilmsformat? Temat amerikanska presidenter är dock inte nytt i det här sammanhanget, men det har gått mer än 30 år sedan Emile de Antonio klippte samman sin suveräna Nixondokumentär ”Millhouse”.
Det finns sekvenser i ”Fahrenheit 9/11” som helt enkelt är lysande. Som när president Bush bara sitter och hör på barnens högläsning medan minuterna tickar sedan han fått beskedet om attacken mot WTC. Hans tomma blick är talande. Eller den skickliga dramatiken då Moore återger själva terrorangreppet. Vi ser inte själva angreppet; snuttarna med planen som kraschar in i byggnaderna och skyskraporna som rasar har vi ju sett om och om igen.
I stället låter han ljudspåret berätta historien, först mot en fond av en svart bildruta, sedan med New York-bor som med fasa, vånda och sorg spanar upp mot himlen.
Intressant och synnerligen pinsamt för Bush är avsnittet om de ekonomiska kopplingarna mellan familjen Bush och familjen bin Laden – även om detta till en del handlar om det som kallas ”guilt by association”. Även om familjerna haft affärskontakter är det inget som säger att man skulle haft kontakt också med avfällingen (?) Osama.
Det påstår inte heller Moore, men en slarvig tittare kan få det intrycket. Lika förödande för Bushs trovärdighet är de talrika exemplen på andra kopplingar mellan familjen, familjen närstående kretsar och företag som dragit ekonomisk nytta av att ha George W. i nyckelpositioner.
Mycket talande är biten som handlar om hur försvaret i USA värvar soldater bland unga bland den fattigaste delen av landets befolkning; som Moore visar är det alltid dessa som får försvara landets hotade frihet. Bland senatorernas barn fanns bara en enrollerad i Irakstyrkorna.
Moores försök att få senatorerna att skicka sina egna barn till kriget hör till de roligaste avsnitten. Direkt motbjudande är intervjuerna med soldater som med stolthet och glädje berättar hur de låter rockmusiken dåna i pansarvagnen när de låter granaterna dansa. Kontrasten med bilderna av bedrövade krigsoffer – både irakier och amerikaner som förlorat sina barn – är hjärtskärande.
”Fahrenheit 9/11” är mästerligt klippt. Michael Moore kan alla knep när det gäller att skapa kontraster och skapa sammanhang som kommer hans offer att framstå löjliga.
Det här är filmens styrka men samtidigt en fallgrop – vem som helst som sitter i sminkörsstolen och förbereder sig för en tv-tagning ser förmodligen ganska löjlig ut och klipparen kan skapa sammanhang som inte finns.
Den lilla snutten där Britney Spears betygar sitt stöd för presidenten är roligt men ett exempel på overkill, det är lite billigt av Moore att köra ”dum blondin”-konceptet i det här sammanhanget. Han behöver inte Britney för att bevisa sin tes.
|
|
|
|
|
 |
|
