|
F LCL (eller Furi Kuri, eller Fooly Cooly) är en mycket unik serie. Den har med rätta kallats 2000-talets första anime, och har en stor skara hängivna fans, som alla (inklusive undertecknad) garanterat såg ut som fånleende frågetecken när de såg den för första gången. För FLCL är inte lätt att förstå sig på. Men den är lätt att älska.
I centrum av serien står Naota, en 12-årig pojke som, liksom de flesta i hans ålder, kämpar med att förstå sig på livet, vuxenvärlden och, framför allt, flickor. Hans storebror, hjälten i det lokala baseballaget, har rest till USA och lämnat kvar sin flickvän, Mamimi därhemma. Mamimi, som är några år äldre än Naota, fyller tomrummet genom att göra lekfulla närmanden mot Naota, som inte alls vet hur han ska reagera.
Naota bor med sin pappa och farfar i deras bageri i den slumrande småstaden Mabase. I Mabase händer nästan ingenting, och invånarna lever sina blygsamma liv utan att bry sig så mycket om vad som händer utanför staden. Men Naota har tråkigt, och längtar efter att något ska hända.
Han får precis som han vill när den 20-åriga, vilda Haruko dyker upp och kör över Naota med sin gula vespa, slår honom i pannan med sin elbas och tar jobb som hemhjälp i hans familj. Bulan i Naotas panna växer snart ut till en robot som också flyttar in hos honom. Som om detta inte vore nog börjar snart fler, betydligt mer mordiska, robotar ploppa ut ur huvudet på den stackars Naota, vars värld snart är helt upp- och nedvänd. Men vilket av hans problem är egentligen störst: de oförklarliga robotattackerna, eller de nya, obekanta känslorna som väcks i honom av de äldre flickorna i hans närhet?
Vid första titten ger FLCL ett kaotiskt och utflippat intryck. Den frenetiskt intensiva, och hejdlöst roliga, fysiska komedin och de absurda händelserna drar åt sig uppmärksamheten. Som tittare sitter man förstummad, skrattar åt den sanslösa visuella humorn och gör sitt bästa för att hänga med i den minst sagt obskyra handlingen. Det tar ett bra tag att se igenom allt det, till den känslomässiga dimensionen av serien. För en sådan finns det, och den är viktig. Framför allt centralkaraktärerna Naota och Mamimi porträtteras med stort djup och känslighet, så om det är actionscenerna och humorn som får en att se färdigt serien första gången, så är det realismen i skolungdomarnas liv och relationer som får en att se om den. Om och om igen.
Det är kanske just den skarpa kontrasten mellan känslosamt ungdomsdrama och slapstickkomedi i krigsrobotkaliber som gör FLCL så unik. Och vem hade kunnat balansera dessa båda ytterligheter bättre än just studio Gainax?
Gainax är en av Japans främsta animestudior, som sedan starten i början på 80-talet givit oss många klassiker, såsom Gunbuster, Nadia: The Secret of Blue Water och Neon Genesis Evangelion. Spännvidden mellan drama- och actiondimensionerna i deras verk – på vilken FLCL nog är det bästa exemplet – har blivit en del av varumärket Gainax. Djupa och trovärdiga karaktärsporträtt delar scenen med hisnande robotaction eller intensiv komik.
Att Gainax ligger bakom en serie är för många en kvalitetsgaranti. Det stämmer inte för alla deras verk, men det stämmer för FLCL. Produktionsmässigt är den en riktigt pärla. Animation, regi och dubbning är allt i toppklass. Färgsättningen är mycket noggrann och karakteristisk och soundtracket, som mest består av musik av det japanska rockbandet The Pillows, passar helt perfekt. Deras fria, optimistiska rock är helt i FLCL:s anda.
De som varit med och arbetat med FLCL är många. Bland dem märks Hiroyuki Imaishi, världens galnaste animation director. Han har även gjort Dead Leaves och avsnitt ett av Re: Cutie Honey, där hans extrema och våldsamma stil kräver, och får, konstant uppmärksamhet. I FLCL märks den främst i avsnitt fem, det mest frenetiska av de sex.
Som kuriosa kan nämnas att rösten till Naotas feta katt, Miyu Miyu, tillhör ingen mindre än Hideaki Anno, Gainax mest kände regissör och skapare av bland annat Neon Genesis Evangelion. I DVD-utgåvan avslöjas detta inte, utan namnet är utbytt mot ett mystiskt frågetecken.
En vän sade så här till mig efter att jag visat FLCL för honom: ”Om någon frågar mig varför man ska titta på anime, så ska jag visa honom FLCL.” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
|
