|
|
|
|
|
|
G aav utspelar sig i en avlägsen och isolerad by i Iran, där Masht Hassan äger byns enda ko. Han älskar sin ko och behandlar henne som sitt eget lilla barn. Han badar henne, leker och kelar med henne utöver att ge henne vatten och hö.
En dag när Hassan är borta dör kon. De andra invånarna i den lilla byn vet hur förtvivlad Hassan kommer bli och bestämmer sig för att skona honom från sanningen. De begraver skyndsamt kon och när Hassan återvänder säger de att kon rymt, men att en vän gått för att söka efter henne.
Hassan förstår inte hur hans ko skulle rymma och blir – mycket riktigt – förtvivlad, samtidigt som han vägrar inse att hon är borta. Han börjar spendera all sin tid i ladan och börjar till slut tro och leva, som om han själv "är" kon. Han börjar äta hö, råma och sover i ladan. De mänskliga sidorna får helt stå tillbaka.
Berättelsen är en fantastisk beskrivning av kärlek och vänskap. Det är även en skildring av missriktad vänskap och hur ingen vågar stå för sanningen inför sin vän. Istället drar sig människorna undan i byn och undviker sanningen och Hassan. Därmed ökar Hassans isolering och möjligheten att sörja och få verklighetsanpassa sin sorg blir obefintlig.
Filmen är gjord med mycket enkla medel, svart-vitt och i en verklig by. Skådespelarna är bitvis stela, men det uppvägs av den mycket enkla berättelsens charm och budskap.
Eftersom det är kulturella skillnader mellan vårt rika västerländska vardagsliv och den lilla isolerade byn i Iran på 1960-talet anar jag att det finns fler undertoner i filmen jag inte helt förstår. Jag tycker att en så här annorlunda film är mycket sevärd – trots sin enkelhet och spartanska filmkonst. Den berikar och väcker till eftertanke.
|
|
|
|
|
 |
|
