|
|
|
|
|
|
D et är början på ett nytt år på Hogwarts school of Witchcraft and Wizardry. Stämningen har blivit ännu mörkare och allvarligare sedan den förra filmen, liksom de besvärjelser som Harry och hans vänner nu får lära sig. En kuslig bild av hur det var på Lord Voldemorts tid byggs upp då vi får se tillbakablickar och minnen och presenteras för de oförlåtliga förbannelserna.
Med dementorer och dödsätare i faggorna anordnas The Triwizard Tournament, där tre tävlande från tre olika skolor ska utföra tre uppgifter och undvika att stryka med på kuppen.
Filmen är snygg. Riktigt snygg. Den inleds med VM i Quiddich och även om vi inte får se särskilt mycket av just detta så är det en bra förvarning om vad som komma skall. Genomgående i filmen är att specialeffekterna är sömlösa. De nya skådespelarna är perfekt rollbesatta, de gamla skådespelarna är mysigt varma i kläderna och miljöerna gör mig helt enkelt mållös. Det är inte mycket som saknas för mig i bekräftelseväg. Den välbekanta miljön börjar kännas som hemma, en fördel då man inte behöver lägga tid på att presentera varken den eller några av de återkommande karaktärerna. Man kastas direkt in i handlingen.
Jag har sett fram emot den här filmen med blandade känslor. Som ett hängivet fan av böckerna har jag haft svårt för filmatiseringarna, det ska erkännas. Men den senaste i raden, "HP och fången från Azkaban", överraskade mig positivt och det gjorde att jag kunde hoppas på "den flammande bägaren".
Men, ändå blir det bara en trea för den här filmen. Jag kan inte gå högre då det här och den senast utgivna är mina absoluta favoriter bland böckerna. För mig som läst och älskat böckerna är det svårt att ta till sig filmen i dess helhet. Jag tycker den känns uppbruten och fattig. Inte på action och fart, utan på karaktärsdjup. Jag sitter och funderar på hur det skulle ha varit om de vävt in lite mer personlighetsutveckling, till exempel beskrivit hur djupt sprickan mellan Ron och Harry egentligen gick och varför, hur illa skandalskrivningarna verkligen var och hur karaktärerna faktiskt växer under ett helt år. Det är en visserligen en stor fördel att Radcliffe, Watson och de andra har växt in i sina roller och ger dem karaktärsdjup på det sättet. Deras skådespel känns ärligt och jag tycker det är synd om de ska bytas ut nu när det börjar bli bra. Men denna mognad räcker tyvärr inte hela vägen.
Samtidigt förstår jag att det inte hinns med, och att det är svårt, och jag är fullkomligt införstådd med det faktum att trots att filmen är två och en halv timme lång och ändå flyger förbi, så saknar jag mer än en tredjedel av handlingen. Kanske skulle man ha delat upp filmen i två. Jag är orolig att allteftersom böckerna blir längre så måste mer klippas bort för att få med en flytande, filmbar handling. Summan av kardemumman blir att det är en bra film, men det saknas för mycket djup och relationsutvecklingar mellan karaktärerna för att jag ska bli helt tillfredsställd.
|
|
|
|
|
 |
|