|
J ag älskar verkligen Guillermo del Toro. Visst, det första jag såg av honom var Blade 2, och det kanske inte var den fetaste filmupplevelsen jag haft. Men sedan såg jag Hellboy, och blev alldeles tagen av de roliga effekterna, de sköna karaktärerna och det överlag rätt sjuka upplägget (som förstås från början är påhittat av seriens skapare Mike Mignola, men väl tillvarataget av del Toro i min mening). När jag sedan såg Pans Labyrint var jag helt såld: den här killen kan sina grejer helt klart, och Hellboy 2 är ett bra exempel på det.
För de oinvigda gäller följande: Hellboy, eller Red som han också kallas, är en varelse från helvetet som hittades och togs om hand av amerikanska armén under 2:a världskriget. I vuxen ålder jobbar han på Bureau of Paranormal Research & Defense tillsammans med sin flickvän Liz, som vid taskigt humör kan släppa loss kraftiga eldkaskader, och Abe Sapien, en fisk/människa som gärna lyssnar på klassisk musik. Teamet utreder och bekämpar lite mer undanskymd brottslighet som utförs av olika monster och demoner.
I uppföljaren till 2004 års Hellboy ställs sällskapet inför alvprinsen Nuada, som anser att hans folk blivit blåsta av den mänskliga rasen och är ute efter hämnd. Hans plan är att återuppväcka den gyllene armén, en samling mekaniska vidunder som enligt legenden inte kan förstöras, och använda den för att uppnå sitt mål. Under tiden jobbar Red och Liz på sitt förhållande, och även Abe får en dust av Amors pilar.
I Hellboy 2 använder sig del Toro av ett liknande bildspråk som i Pans Labyrint, men i det här fallet är stämningen långt mer åt det lekfulla hållet. Och precis som i hans förra film är det helt underbart snyggt att titta på; bara prologen förtjänar att ses om och om igen. Där berättas för en tioårig Red om den gyllene arméns tillkomst och kriget som föregick den. Det påminner lite om prologen i Sagan om Ringen, men här har man istället för människor låtit illustrera rasket med trädockor (datoranimerade, men ändock). Sannolikt är det för att illustrera den unge Hellboys vision av historien, men det ser också väldigt fint ut.
Den härliga stämningen tas tillvara under hela filmen, och det är svårt att på en filmtitt hålla koll på alla små detaljer i de många varierande miljöerna som karaktärerna vistas i. Effekter, smink och kostym gör också sitt för att måla upp ett helt unikt litet universum som man gärna stannar kvar i ett tag.
Sedan är handlingen kanske inte den mest originella eller engagerande, men filmen lyfter ändå intressanta frågor som tidigare The Dark Knight och X-Men varit inne på. Red undrar under filmen vilka han hjälper och varför. Vad är poängen med att rädda ett samhälle som bara kastar skit på en? OK, det är en superhjälte-serietidningsfilm, men det är ändå uppfriskande att man börjar nyansera hjältebegreppet litegrann.
En fyra i betyg kanske verkar lite högt, men jag blir verkligen imponerad av hantverket i den här filmen. Det är som sagt inte den mest nyskapande, men ack så sjysst att titta på. Dessvärre lär det dröja några år innan vi ser något nytt från del Toro eftersom han ska göra The Hobbit-filmerna. Men av hans alster hittills att döma lär det bli ett väldigt skönt återseende.
|
