|
|
|
|
|
|
K att på hett plåttak är en filmatisering av Tennessee Williams pjäs med samma namn. Filmen är därför befäst med
de klassiska teaterkonventionerna: den utspelar sig under ett dygn, på samma ställe och det finns inga större
sidointriger. Överföringen har trots det gått smärtfritt och den blev en stor publik framgång när den kom 1958.
Handlingen tar plats på en stor lantegendom som styrs av Big Daddy (Burl Ives). Det är hans 65-årsdag och han är
nyligen hemkommen från sjukhus. Hans båda söner och deras respektive kommer för att lyckönska honom. Den
ene av dem, Brick (Paul Newman), kommer ytterst motvilligt. Alltsedan hans bäste vän Skipper dog har han blivit
alkoholist och äktenskapet med Magge (Elizabeth Taylor) är på upphällningen som ett resultat av detta. Han är inåtvänd
och vill inget hellre än att få vara ifred med sitt drickande. Den andre av dem, Gooper (Jack Carson), är en framgångsrik
affärsman som har fått fem ouppfostrade ungar tillsammans med sin påfrestande hustru, Mae (Madeleine Sherwood).
Mae och Gooper intrigerar för att få Big Daddy att överlåta arvet till honom, och Maggie försöker få Brick att göra samma
sak, men han verkar inte alls vara intresserad av egendomen. I grunden ligger en komplicerad relation mellan honom
och fadern som får sitt utlopp under kvällen.
Jag har själv inte sett en teateruppsättning av Katt på hett plåttak, men upphovsmannen Tennessee Williams var inte
nöjd med filmatiseringen. Som kuriosa kan berättas att han till och med uppmanade folk i kön till biografen att gå hem.
En av ändringarna som gjordes i manus var att man skrev om Bricks underförstådda homosexuella relation med den
gamla fotbollskamraten Skipper till en sorts hjältedyrkan. Detta för att man ansåg att det skulle vara alltför stötande
att visa på film. Det man lät vara kvar innehåller däremot för den tiden så kontroversiella ämnen som försmådd kärlek,
alkoholism och sex.
Jag blev väldigt gripen av den här filmen. Den visar på en spricka i kärnfamiljens fasad som man skulle hålla så hårt på
under femtiotalet. Därmed inställer den sig i samma led som exempelvis Douglas Sirks All That Heaven Allows (1955).
Tack vare ett välskrivet manus och fantastiska skådespelare fastnade jag verkligen i filmen, något som händer mig
alltmer sällan nu för tiden. Höjdpunkterna är scenerna mellan Newman och Ives som verkligen innehåller nerv.
Det här är en klassiker som borde ses av alla.
|
|
|
|
|
 |
|
