|
|
|
|
|
|
K ick-Ass sparkar rumpa med stiliserad serietidningsaction som stolt står för sitt underhållningsvåld. Med cinematiskt ögon- och örongodis underhåller den till en sådan grad att man är benägen att sopa eventuella moraliska invändningar under mattan och bara njuta av resan som förutom blod och kulor också ger oss smart referenshumor och en gnutta känsla genom karaktärer som, för genren, inte är helt dåligt tecknade.
”With no power comes no responsibility” säger filmen för att parafrasera den kända moralkakan från Spindelmannen. Det är svårt att moraliskt försvara filmens blott elvaåriga supehjältewannabe när hon grafiskt blodigt slaktar åtminstone ett tjog skurkar med en arsenal av vapen större än både Bonds och Bournes, lika svårt som det är att förneka virtuositeten i utförandet av sagda scener.
Regissören Matthew Vaughn kan sina serietidningsmyter, sin genre och sin populärkultur tillräckligt bra för att skapa en blandning som känns samtidigt familjär och fräsch. Innovationen ligger i sammansättningen av elementen, inte i elementen i sig.
Vigilantefilmer, filmer om personer som tar lagen i egna händer för att de är missnöjda med rättsäkerheten för samhällets invånare, har ofta en tveksam ideologi som förespråkar våld som lösningen på både personliga och samhälleliga problem. Ideologin är även här tveksam men den förmildras av faktumet att den ramas in i en suphjältekontext som i sig är så fjärran från verkligheten att de inte finns några frågetecken om huruvida fiktionen skulle kunna realiseras i den verkliga världen.
Paradoxalt nog handlar filmen om en vanlig kille som försöker emulera sina superhjälteidoler för att bli någon, detta skulle eventuellt öppna upp för ett krav på en mer verklighetsförankrad analys av farorna att ta lagen i egna händer men det behövs inte då filmens estetik snart försätter filmen i en fiktiv värld som ingen kan missta för verklighet och eventuellt själv försöka härma.
Vill man ha en djupare neddykning i farorna med att själv försöka leka superhjälte i en verklig värld där skurkarna definitivt inte bär trikåer och slag och knivstick får faktiska konsekvenser så kan jag rekommendera den nyligen släppta Defendor med Woody Harrelson. En film som tar upp liknande teman som Kick-Ass fast från ett mörkare och mer verklighetsförankrat perspektiv.
Nicolas Cage som elvaåriga Hit Girls mentalt instabila och Batmanhärmande pappa gör för en gångs skull en inspirerande insats, det var länge sedan man njöt av hans skådespeleri mer än man stör sig på hans illasittande hårpluggar. Tillsammans med Cristopher ”McLovin från Superbad” Mintz-Plasse utgör han stommen i en ensemble som i de flesta fall är väl valda för sina roller. Aaron Johnson, som senast kunde ses som ung John Lennon i Nowhere Boy, gör en godkänd huvudroll utan att briljera, han skulle kunna bytas ut utan att filmen blev sämre men man sitter inte och önskar att han ska ersättas av någon annan.
Kick-Ass är superhjältesaga mixad med stiliserat underhållningsvåld ’a la med Kill Bill, Shoot ’em up och Machine girl filtrerat genom Gossip girl som delar ut kinetiska kickar som känns. Musik, bild och skådespeleri kombineras i en många gånger oemotståndligt barnslig underhållning som dock är allt annat än barntillåten.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
|
|
|
|
|
 |
|
