|
|
|
|
|
|
D en utslagna och ständigt påtända rockstjärnan Blake befinner sig i sitt lilla residens i Seattle, på flykt undan media, påträngande fans och sig själv. För många spelningar, för mycket resande och för mycket droger har fått rockstjärnan totalt ur balans som mest svajar runt och mumlar tyst för sig själv medans han förbannar allt och alla och låter den sista dagen i hans liv gå till ända med att simma i Green River-floden (samma flod som seriemördaren "Green River-killer" dumpade offer i), spela gitarr och samtala med sin mor.
Som många andra i min generation (80-talisterna) så växte jag upp under 90-talets grunge epok, trots att jag inte var så värst gammal så hann jag redan fatta tycke för vad musik hette och har mycket att tacka alla 90-tals banden för mitt musikintresse. Nirvana var ett av banden som jag fann kort efter att Kurt bestämt för att lämna jordelivet. Måste ha varit någongång ´96 jag hörde Smells Like Teen Spirit på MTV första gången men skulle dock dröja tills ´98 då jag fick chansen att se videon igen och på så vis se att bandet hette Nirvana och sen var lyssningen igång!
Det är ju med stor spänning som man sett fram emot filmen, främst för att det sades att van Sant inspirerats och filmen skulle helt och hållet handla om Kurt Cobain. Så blev inte fallet då det blev rättstvister och Cobains ex-sambo Courtney Love hotade med att göra livet surt för Sant och i stället blev filmens stjärna Blake. Fast likheterna mellan Blake och Cobain är slående. Det kletiga och otvättade håret som hänger för ögonen, valet av kläder som inkluderar yllekoftor, Converse All Stars och rejält använda jeans finns med i bilden.
Michael Pitt som spelar Blake förtjänar all beröm han möjligtvis kan få då hans sätt att spegla den dekade stjärnan görs med sån självsäkerhet och stil så det kunde inte ha gjorts bättre. Kroppsspråk med händerna, hur han spelar gitarr (han spelar samtliga framträdanden i filmen på egen hand) och hans muttriga röst som påminner om en gammal knarkares får resten av teamet att blekna, trots att dom inte är med så värst mycket så stjäl han showen helt och hållet.
I mina ögon är van Sant en relativt bra men ändå rätt osäker regissör, han har gjort mästerverket Elephant och den nästan lika bra Drugstore Cowboy samt My own private Idaho samtidigt som han gjort skräp som nyinspelningen av Psycho och filmen med Kidman och Dillon som jag glömt namnet på. Här visar han dock upp sina talanger med att göra indiefilm samtidigt som det blir en smärtsam uppvisning om Cobain, fast ändå inte. I samma veva ger han en överblick av artistlivets svarta sida om man inte kan handskas med berömmelsen. Likt Cobain kan inte Blake stå emot stressen och suget efter att använda droger för att lätta smärtan över hans ställning och obalans i livet och sitt psyke, något som spelas väldigt bra här med. All beröm åt Michael Pitt och Kurt Cobain, må du vila ifred.
|
|
|
|
|
 |
|
