|
|
|
|
|
|
A ndra filmen av två av den nu mera meriterade regissören Clint Eastwood, som skildrar slaget om Iwo Jima under det andra världskriget. Denna film skildrar slaget, till skillnad från den förra (Flags of our fathers), ur ett japanskt perspektiv.
Jag hade stora förväntningar på denna, då jag fann Flags of our fathers väldigt tilltalande, mäktig och utomordentligt välgjord. Oscarnomineringen sänkte inte förväntningarna heller, men jag måste säga att jag är besviken och det är till största del filmens eget fel.
Först och främst skildrar den samma slag som Flags of our fathers, men ur ett annat perspektiv - dock är inte detta alls tillräckligt för att fånga mig som åskådare. Och det största problemet filmen har är att den helt enkelt inte har så mycket mer än ett alternativt perspektiv. Den saknar helt en drivande handling eller karaktärer för den delen, även om Saigo (Kazunari Ninomiya) och General Tadamichi Kuribayashi (Ken Watanabe) kan ses som huvudkaraktärerna. Det egentligen mest intressanta i filmen är hur den tar upp det faktum att Kuribayashi hade influerats av västvärldens värderingar och kultur under de två år han vistades i Washington.
Många hävdar att detta är taget från luften, men det har framgått ur de faktiska breven han skrev till sin fru att han var en stark motståndare till att kriga mot USA och att han respekterade det amerikanska folket. Det är inte heller någon nyhet att Japan började influeras mer och mer av västvärlden och då i synnerhet USA från och med 1900-talets början.
Detta är filmens största intrig där Kuribayashi går emot det så kulturellt förankrade för en japansk soldat att ta sitt liv innan fienden kan ta honom som krigsfånge. Kuribayashi menade på att det inte fanns någon anledning att ta sitt liv så länge man var en stridsduglig soldat, medan de flesta andra kallade det för amerikanisering och något högst opatriotiskt.
Tyvärr backas detta upp med alldeles för lite tillbakablickar om hans vistelse i Washington. Allt övrigt i filmen känns också förhastat och när sluttexterna rullade kände jag att denna film mer var som ett komplement till föregångaren. Ett alternativt perspektiv som sagt. Denna film är egentligen sämre på alla punkter i jämförelse med Flags of our fathers som hade tre självskrivna huvudkaraktärer, en intressant och fängslande DRIVANDE handling i korrelation till själva slaget i sig.
Jag säger inte att filmen är dålig på något sätt, bara att den är långt ifrån att vara värd alla lovord och speciellt en oscarnominering. Det känns tråkigt att erkänna, efter så höga förväntningar, att Letters from Iwo Jima endast är en i mängden av alla dessa realistiska krigsskildringar utan egentlig handling och röd tråd.
Blott ett tamt alternativ till den mycket bättre och betydligt mer genomtänkta Flags of our fathers.
|
|
|
|
|
 |
|
