|
E tt hundratal personer i Eric Cantona-masker beväpnade med vattenpistoler och slagträn. Det räcker, nu är ni nyfikna!
Ken Loach är tillbaka med en film där politiken är förpassad till baksätet i förmån för komedin. Efter hans två vänstersvingande smockor, Frihetens pris (2006) och It’s a free world (2007), där politiken var explicit, dock inte onödigt övertydlig, så väljer regissören här att koncentrera sig på skratt, livskris och fotboll.
Men med Loach finns det ingen apolitisk film, även Looking for Eric drivs av ett starkt patos förespråkande kollektivet som räddning i ett hårt samhälle. Politiken finn hela tiden närvarande, om än mer implicit denna gång, i historien om brevbäraren Eric som har en minst sagt komplicerad familjesituation.
Varken kompisar eller joints verkar hjälpa när Eric efter en bilolycka försöker få grepp om tillvaron igen. Men så en natt kommer hjälp från oväntat håll; Erics idol, fotbollsspelaren Eric Cantona, dyker plötsligt upp för att dela med sig av sina livserfarenheter.
Eric Cantona fungerar som en metafor för en bättre tid, en tid då fotboll tillhörde fansen mer än kommersen. I alla fall om man får tro Eric och hans kompisar som många tröttnat på fotbollen av idag där pengar går före allt och biljetter är för dyra för arbetare som dem.
Vi i publiken kan fråga oss hur mycket bättre det var på Cantonas inte alltför avlägsna storhetstid, men i filmens kompisgängs nostalgiska ögon finns det ingen tvekan.
När Erics fosterson hamnar i knipa med lokala smågangsters så kommer kollektivet: Erics vänner, arbetskompisar och fotbollsbekanta till räddning. Det är igenom samarbete och lagkänsla som problem kan lösas i Loachs värld. Inte genom individualistiska prestationer, en lektion som t.o.m. (den imaginäre) Cantona tar till sig till slut.
Loachs socialrealism är närvande också i Looking for Eric även om den här motarbetas av de mer fantastiska trådarna.
Looking for Eric lyckas med flera av sina intentioner, den är stundtals väldigt komisk och ger röst åt en klass människor som annars brukar förpassas till filmers bakgrund.
Sammansmältningen av politiskt budskap och komisk ”feel good”-anda fungerar inte alltid fullt ut. De båda trådarna motarbetar ibland varandra så till den grad att båda aspekterna blir intetsägande, varken relevanta eller komiska.
Upplösningen med maskerna blir lite väl ”Hollywoodiansk” för att kännas rätt i sammanhanget även om den som enskild scen är underhållande. Om filmen hade varit helt utan socialrealistiska aspirationer hade slutet känns mer legitimt.
Looking for Eric är underhållande och rolig film som lyckas bättre med sina komiska intentioner än sina politiska sådana. Ett omdöme som Loach säkert skulle vara nöjd med då målet denna gång verkar varit inställt mer på underhållning än budskap.
Trots dess många fördelar så måste filmen ändå räknas in bland de mer ointressanta i regissörens karriär, en bagatell som är trevlig för stunden utan att lämna något bestående avtryck.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
|
