|
|
|
|
|
|
M onty Pythons galna värld är en något speciell variant av berättelsen om Kung Arthur och riddarna av det runda bordet. När filmen tar vid efter ofantligt långa ”nordiska” förtexter ser vi kung Arthur (Graham Chapman) och hans väpnare Patsy (Terry Gilliam). På grund av ekonomiska svårigheter använder sig Patsy av två kokosnötshalvor som han slår mot varandra för att skapa ljudet av hästhovar, medan Arthur låtsas rida på en osynlig häst. Tillsammans tar de sig runt i England på jakt efter modiga riddare som vill ansluta sig till hans ”Holy Quest”.
Efter ett tag lyckas han få ihop en grupp riddare bestående av Sir Lancelot the Brave (John Cleese), Sir Galahad the Pure (Michael Palin) , Sir Robin the Not-Quite-So-Brave-as-Sir Lancelot (Eric Idle), samt Sir Not-appearing-in-this-film. Det är nu Gud plötsligt uppenbarar sig för dem och talar om att de ska söka efter Den Heliga Graal. Och här startar ett fantastiskt äventyr helt utan logiska sammanhang.
Monty Python hade precis avslutat sin tredje säsong av The Flying Circus när de bestämmer sig för att pröva på att göra en riktig långfilm istället för att återigen repetera gamla sketcher i ytterligare en säsong. Detta var dock någonting helt nytt och de valde att göra det på egen hand utan uppbackning och hämning av BBC. Terry Gilliam och Terry Jones tog båda på sig rollen som regissörer samtidigt som de självklart är skådespelare i diverse scener. Graham Chapman får ta huvudrollen som Kung Arthur då de andra tycker att det är roligare att spela blandade små roller över allt. Men utan någon större ekonomi, och utan tidigare erfarenhet av långfilm är det inte lätt att starta ett filmprojekt, speciellt inte med två regissörer som båda har olika synpunkter på hur varje scen ska göras och vart kamerorna ska stå. Lösningen blir att var och en av Terry:erna får vara regissör varannan dag, och ta vid där den andra slutat, och det hela fungerar väldigt bra.
Som vanligt när det gäller Monty Python så är filmen egentligen en lång rad sketcher fast med någorlunda sammanhängande följd för att göra det till en riktig film med sammanhang istället för att bara vara en sketchsamling som deras tidigare filmförsök blivit. Här har man en uppenbar handling och ett mönster. Men självklart följer de inte alltid de logiska reglerna och saker och ting som inte funnits med tidigare kan självklart helt plötsligt dyka upp för att det behövs.
Om man gillar den konstiga humorn Monty Python har att erbjuda så är den här filmen ofantligt rolig, men det är en mycket speciell genre som man antingen älskar eller hatar. Det finns inte mycket djup i filmen vad jag kan se, inga gömda budskap eller moralkakor utan bara ren och skär humor. Ett koncept som absolut fungerar men tyvärr bara tilltalar en speciell grupp filmtittare. Mig tilltalar den helt klart och jag tycker att detta är den bästa av Monty Pythons långfilmer. Har du inte sett någon Monty Python film tidigare så är det denna du ska se.
|
|
|
|
|
 |
|
