|
T a en homosexuell misantrop, den åldriga vivör som är hans pojkvän, en gammal nunna som håller på att tappa tron, en yngre nunna, en katolsk mordisk läkare, hans fru, hans älskarinna, en sjukligt gladlynt veteran från finska vinterkriget, en paragrafridande konduktör, en hel hög baltiska flyktingar och en ypperligt välmenande klantskalle. Släpp ner dem i ett tåg i december 1945 och se vad som händer. Det är vad Peter Dalle, som både manusförfattare och regissör, gjort i sin senaste film Skenbart - en film om tåg. Resultatet är fantastiskt.
Den välmenande klantskallen är Gunnar Wern (Gustav Hammarsten), en bokrecensent som nu efter kriget bestämt sig för att ge sig ut i Europa och hjälpa till med att bygga upp allt som förstörts. Tyvärr är hans välvilja mycket större än hans förmåga. Tittaren lider med honom för varje god tanke han tänker och varje god handling han försöker utföra, för tittaren vet, till skillnad från honom själv, att även denna gest kommer att misslyckas eller misstolkas och ännu mer mänskligt lidande kommer att bli följden. Samtidigt kliver Peter Dalles egen roll, den stelbente konduktören (vars bästa replik är "jag följer hellre reglerna än jag har roligt") omkring i tåget och stöter på denne stackare med jämna mellanrum och allt ökande misstro till hans godhet.
Från att ha varit en oförarglig karaktär i början av filmen blir Gunnar Wern allt farligare och farligare för sin omgivning, och filmen allt råare och grymmare tills jag tvekar om huruvida "komedi" verkligen är den rätta beteckningen. Det finns scener där jag önskar att jag hade blundat. Jag skulle kunna varna för det brutna benet eller skridskon, men det händer så snabbt att ni inte hinner reagera i alla fall.
Filmens fantastiska cinematografi och foto i tidsenligt svartvitt gör bara dessa hemskheter än tydligare. Om det inte vore för skådespelarnas välbekanta ansikten hade en förbipasserande trott att det var en svensk film från fyrtiotalet, tills han lade märke till den knivskarpa kvalitén som tyvärr inte fanns för sextio år sedan.
Men filmens verkliga geni ligger ändå i karaktärerna och deras utveckling. Repliker som "jag blir aldrig upprörd, det stör doseringen i min alkoholism" och "pryda småfittor är det värsta jag vet" (den senare uttalad av den äldre nunnan som slutligen blivit övertygad ateist och nu sitter och röker i trygg förvissning om att helvetet inte väntar henne) bär upp filmen rakt igenom otäckheter och välmening, mordplaner och elakhet.
|
