|
|
|
|
|
|
E gentligen kan aldrig en films effekter, musik, foto eller egentligen ens riktigt bra skådespeleri dölja en blek historia. När människor idag kommenterar Jurassic Park med "ja den är skitbra för det är så snygga effekter" eller säger om Star Wars "Den är så bra för med tanke på när den gjordes så är den ju skitsnygg" ruskar jag på huvudet. Visst kan en film bli ihågkommen för att den var ruskigt snygg visuellt men jag tror inte den går till historien om den bara hade det. Det är lite samma resonemang när det gäller filmer som är "coola" och "häftiga" men sedan totalt saknar substans. Ändå blir det en femma i betyg av vissa för att den "hade så häftiga slagsmålscener" (Läs: Kill Bill).
Jag hade således inga förväntningar på Sky Captain mer än att jag visste att man fullkomligt vräkt på med datoreffekter och filmat större delen av filmen framför Blue Screen. Till en början är det också ungefär allting jag reagerar på; Gwyneth Paltrow känns mest ganska torr som reportern Polly Perkins och storyn att en vetenskapsman har någonting viktigt som de onda absolut inte får komma över är lagom engagerande. När Jude Law dyker upp som Joe Sullivan ger han också ett ganska lamt intryck. Men sedan tar det fart. För Sky Captain handlar om resor till fantastiska platser och ett återbesök till de matinéfilmer som en hel generation av nutidens filmskapare växte upp till.
Efter det att Joe's vän Dex (Giovanni Ribisi) blivit bortförd av onda maskiner börjar det riktiga äventyret som tar oss till fantastiska världar. Kompositören Ed Shearmur har gjort ett soundtrack som verkligen fångar stämningen (även om man envisas med att köra theme-låten lite för mycket) och regissören Kerry Conran låter sig inspireras av "War of the worlds" och refererar till andra matinéfilmer under äventyrets gång. Hela filmen har också en fantastisk härlig "Technicolor" känsla för att verkligen visa vilken typ av film det är tänkt att vara.
Jag kan själv som filmskapare tycka att sådana här experiment är väldigt intressanta och jag vet vad regissörer drivs utav; känslan av att få göra någonting man verkligen verkligen vill testa. Kerry Conran lyckas dessutom göra något otroligt mer spännande och mer intressant av det än regissörer som Larry Clark (Ken Park) som istället drivs av att provocera och skapa rubriker med hjälp av en usel historia men sedan maskera det med sexuella scener så "äkta" och "häpnandsväckande" att vi ändå ska tycka det är genialiskt. Sky Captains historia är som tidigare nämnt ingenting orginellt eller ens särskilt välskrivet och visst används datoreffekterna för att maskera detta.
Men det handlar ändå om ett filmskapande som andas glädje och den där klichén som vi regissörer har att om man brinner för det så smittar det av sig på duken. Men det kan alltid hamna tillbaka till frågan om man verkligen ska göra en film trots att man inte har någon historia bara för att man kommit på ett coolt sätt att göra det på. Även om man har fem minuter av en häpnandsväckande sekvens; ska man göra en film på en och en halv timme bara för att man som filmskapare vill visa det? Att sedan säga att storyn är dålig och det är med mening är också en sådan där ursäkt jag aldrig förstått. Det är ungefär som när skådespelare spelar medvetet dåligt i parodier (exempelvis Scary Movie) och detta på något vis ska tillföra filmen någonting.
Alla mastodont-regissörer kommer till en punkt där de vill göra smalare filmer om enstaka personer på en enda plats, alla regissörer som tidigare gjort independentfilmer och får en miljardbudget gör gärna episka fältslag och använder den senaste digitala tekniken. Men Peter Jackson hade inte kommit långt med sin Ringentriliogi om det bara hade handlat om effekter och inte någonting om karaktärer, och Sky Captain and the World of Tomorrow är en fascinerande uppvisning i digital teknik. En helt okej men inte jätteengagerande historia och ett bevis på hur viktiga alla beståndsdelar i en film faktiskt är.
|
|
|
|
|
 |
|
