|
|
|
|
|
|
N är jag skulle sätta igång filmen för första gången hade jag inga höga förväntningar. Ungefär en halvtimme in i den avskydde jag den, den var äcklig, den var rå och fylld av patetiska byfånar. Om jag hade hittat fjärrkontrollen hade jag med största sannolikhet stängt av den, vilket hade varit ett enormt misstag. När den väl slutade satt jag som frälst i soffan, fylld av lust att starta den en gång till på direkten.
Handlingen utspelas i den lilla byn Bruket som ligger i Värmland. Erik (Jonas Rimeika) återvänder hem från Stockholm för att leta reda på sin lillasyster Sussie som är spårlöst försvunnen. Han minns själv Sussie som väldigt ordentlig och behärskad men märker snart att saker har förändrats; och att byns invånare inte berättar allt för honom. Man leds snart in i en härva av trassel och lögner där Erik gör allt för att hitta sin syster.
Karaktärerna är som sagt på många sätt patetiska byfånar, men jag tror att det är det som gör dem så underbara och komiska. Eriks gamla barndomsvän Pölsa (Björn Starrin) gör inte mycket annat än knarkar och super medan han har filmvisning eller spelar in egna filmer. Hans tragiska liv och lugna sätt gör honom till en minnesvärd person som man, trots allt, inte kan undgå att tycka om. Byns enda polis (spelad av Kjell Bergqvist) som har blivit tvångskommenderad till Bruket från Stockholm är på många sätt misslyckad. Han är allt annat är villig att hjälpa till när man anmäler Sussies försvinnande och tar mitt i allt kompledigt för att kunna spendera dagarna hemma och bjuda på vaniljdrömmar och kaffe.
Förutom dem finns här också den gnälliga Gudrun, som inget hellre vill än att allt ska vara tyst och lugnt och gangsterdrottningen som bedriver knarksmuggling i sin videobutik. Filmen är fullpackad med färgstarka typer som man ganska fort fattar stort tycke för.
På många håll kan man se att regissören Ulf Malmros fått inspiration från Tarantino (främst från Tarantinos film Pulp Fiction). Det är samma gangsterattityd som visas upp, i Smala Sussie dock på ett försvenskat sätt och utan Tarantinos brutalitet. Småtjuvars och andra kriminellas misslyckade tillvaro visas fram på ett komiskt sätt. Handlingen är upplagd på ett ganska krångligt sätt som inte följer kronologisk ordning, precis som Pulp Fiction är. Det är egentligen inte förrän de sista femton minuterna som handlingen får sin upplösning och man förstår filmen.
Humorn är en perfekt blandning av väldigt enkel humor med kräk och att folk trillar på ändan och för mig smartare humor. Komiska kommentarer och knäppa händelser ger tittaren ibland smarta insikter, allt levererat på ett roligt och underhållande sätt. Att filmen är lite småäcklig och rå gör den inte alls mindre rolig, snarare tvärtom. Den värmländska dialekten bidrar till att det är en oförglömlig filmupplevelse.
|
|
|
|
|
 |
|
