|
D en unga, lite töntiga handelsbodspojken Tristan i den sömniga 1800-talsbyn Wall är upp över öronen förälskad i den vackra, men ack så svalsinta Victoria. Han förnedrar sig själv på klassiskt manér i jakten på hennes hjärta, trots hennes otaliga avspisningar. För att gripa ett sista halmstrå i jakten på hennes hjärta lovar han att hämta en stjärna som de ser falla. Stjärnan visar sig dock vara en ung kvinna som störtats ur sin bana runt jorden, som inte alls är intresserad av att reduceras till ett patetiskt kärleksbevis. De blir också snart varse att det inte bara är Tristan som är intresserad av stjärnan. De hamnar i ett äventyr i det magiska grannlandet Stormhold, med flygande pirater, enhörningar och ett smärre uppbåd av allehanda magiska varelser och färgstarka figurer.
Stardust baserar sig på en berättelse av den i fantasy- och seriekretsar legendariska författaren Neil Gaiman och är en härlig blandning av kärlek, magi och humor. Historien spänns upp av ett otal karaktärer som är intresserade av få tag på den fallna stjärnan. För det är många som har sina skäl, mer eller mindre välvilliga. Här finns till exempel de sju olycksaliga, men ack så underhållande prinsarna som inte skyr några medel gentemot varandra för att överta den nyss ledigblivna kungatronen över det magiska riket Stormhold, och som fortsätter att hemsöka sina bröder även efter sin hädangång. Den månghundraåriga häxan Lamia som spelas av Michelle Pfeiffer vill inget hellre än att återfå sin forna ungdoms skönhet och det blir en otippat rolig karaktär som på ett sätt också blir till en satir av det ungdomskrävande Hollywood av idag. Huruvida Robert De Niro egentligen är transvestit, så som hans machospelande blixtpirat visar sig vara låter jag vara osagt, men att det är en skön kontrast mot hans tidigare roller står utom all tvivel.
Det är i sanning en mustig samling karaktärer, med den vanliga pojken Tristan i virvelns centrum, och det skulle mycket väl kunna bli för mycket. Men man lyckas ändå hålla tag i den ganska förutsägbara historien, den gör sig väl som framåtrörelse och fond åt de många färgstarka karaktärerna och den underbara, torra humorn som genomsyrar mycket av dialogen. Jakten på den omöjliga kärleken är ett klassiskt och exploaterat tema, men filmmakarna har inte varit rädda för att kasta in alla klassiska klichéer och istället vända dem till sin fördel med stor dos kärlek till genren. Huvudsaken har varit att underhålla och det lyckas filmen med på ett utmärkt sätt!
|
