|
|
|
|
|
|
A tt Pedro ska vara med däruppe i toppen och fightas med sin filmkonst är en självklarhet, främst för att jag hyllar honom för att han genom lång och trogen tjänst har en samtidig oförtruten förmåga att hålla stilen medan han uppdaterar sig.
Tala med henne är ljusare än Allt om min mamma, hans förra film som någonstans också känns som en storasyster till denna. Men där Allt om min mamma var tyngre och sorgligare är Tala med henne en lättare historia i mildare färger.
Det är lätt att glömma hur väl Pedro hanterar berättandet eftersom det som oftast diskuteras är hans filmers teman. Det är synd. Utan hans självklara guidning och val att lägga upp berättelsen hade det nämligen inte blivit lika gripande, och menar jag, det hade inte heller blivit samma teman.
I Tala med henne finns t.ex. en scen i en bil där en man och en kvinna för ett kort samtal. Endast ett par meningar. Pedro låter oss sedan se bilen utifrån, så kommer en text upp som anger att det gått sex månader. Vi fortsätter att följa bilen, det känns som samma resa men vi vet att det inte är det. Vad vi vet är dock att det är samma människor i bilen, med ett par månaders händelser till i bagaget och vi nickar för visst anade vi nog att de skulle bli ett par och hänga ihop efter ett halvår. Vi har alltså inte fått se vilka som sitter i bilen, ändå vet vi det. Det är elegant och subtilt och något som inte får glömmas bort bland alla yvigheter och vackert uttalade könsord.
Den här gången handlar det som så ofta förut om identitetssökande, sexualitet, normer, avvikelser och begär. Det här är ord som kanske passar in i flera andra filmer men den som varit i Pedros värld vet att han inte använder dessa ämnen som utfyllande kitt eller för att roa utan ger de den vikt de har. Antagligen är det också här hans storhet ligger, att han alltid vågar tro på det han tycker är viktigt och förstås också i kombination med att han har fått den status att han får så mycket förtroende att han kan komma nära sina visioner.
Dessa hans alltid lika kära teman till trots känns det ändå som att det mer än något annat handlar om ensamhet och människors förmåga respektive oförmåga att kommunicera känslor med varandra.
Vi möter det i dess mest kondenserade form mellan den i koma liggande flickan och hennes besatte skötare och vi anar det mellan skötaren och en annan patients man.
Hur lever man med en partner i koma?
Allt sägs i repliken där den galna vårdaren spekulerar i om han kan gifta sig med sin nollställda patient; ?Vi skulle ha det bättre än de flesta gifta par?. En replik som fungerar både som humor och underlag för resten av filmen.
Pedro är som bekant aldrig heller sen med att se vad som händer när ordningar kastas om. Han utmanar genushierarkier och strukturer lika världsvant och givet som Ridley Scott spränger en helikopter. Det finns en anledning till att männen arbetar som vårdare respektive författare samtidigt som en kvinnlig tjurfäktare dödsföraktande spänner ögonen i sitt offer. Utan att dra för stora växlar på detta faktum är det ändå roligt att se det för vad det är, om inte annat just för den typen av filmer som Ridley och grabbarna ger oss annars.
Pedro hanterar dessa ämnen på ett så vant sätt att det aldrig blir krystat utan istället självklart och faktiskt, i ett Pedroland- normen. Hans fallenhet för det här ter sig nästan som ett sorts intakt kapital som han alltid bär med sig, som en trubadurs låtskatt, något redan givet och som publiken förväntar sig.
Här finns också ett segment i filmen som egentligen skulle kräva en egen kommentar, men jag ska inte bjuda på spoilers. Jag kan dock bara kort säga att Malena Ivarsons Fräcka Fredag-studio känns plötsligt väldigt unken och fantasilös.
|
|
|
|
|
 |
|
