|
E n av de största rockgrupperna i musikens historia porträtteras i den här filmen av Oliver Stone. Den handlar främst om sångaren och frontmannen Jim Morrison, och om hans uppgång och fall. Mycket knark, sprit & kvinnor.
Det märks att Stone har en stark känsla för detaljer och visuellt artisteri, och han passar även på att klämma in fina detaljer från 1960-talet, då denna film utspelar sig.
Han upptäckte The Doors musik när han var soldat i Vietnamkriget. Eftersom låten "Hello, I Love You" används på hans egna film Plutonens soundtrack kan den vara hans första erfarenhet med gruppen. Det är min teori.
Tyvärr är filmen rätt ytlig. Den lider i stort, mycket på grund av att filmen mest är Stone's egna vison om The Doors.
I JFK funkade teorierna, men här finns det så mycket överdrivet och falskt strunt att det blir pinsamt.
Jim Morrison skildras som en Gud. Det var han ju enligt mig, men de andra gruppmedlemmarna hamnar i skymundan. Den här filmen handlar om James Douglas Morrison (hans egentliga namn), och inte om The Doors.
Därför är titeln extra pinsam, särskilt för Oliver Stone.
Och symboliserar titeln kanske att Jim Morrison VAR The Doors, så tycker jag Stone har fel. Denna inflytelserika grupp var framförallt en enhet, som var strålande tillsammans, men som soloartister skulle de vara dåliga.
Det finns gott om bra musik i den här filmen, men filmen i helhet är överdramatiserad och - faktiskt - pretentiös.
Särskilt scenen när Jim träffar keyboardspelaren Ray Manzarek för första gången. Detta sker på en strand, och Jim sjunger lyriken till deras allra första låt: "Moonlight Drive". Jag ryser av obehag, för detta är bara larvigt.
Jag förstår varför Ray inte ville hjälpa till under filmens gång, och att han i dag tar avstånd från den.
Val Kilmer är dock strålande i huvudrollen. Han är faktiskt klockrent lik som herr Morrison. Det är han som lyfter den här filmen. På helt egen hand, dessutom.
De övriga i gruppen spelas av Frank Whaley (Brett "Big Kahuna Burger" i Pulp Fiction), Kevin Dillon (bror till Matt) och Kyle MacLachlan (Twin Peaks, Blue Velvet).
De duger väl, men eftersom deras karaktärer aldrig hinner utvecklas under filmens gång så syns de inte så mycket heller. Det är som sagt Val Kilmers karaktär som det smöras för, de andra är bara utfyllning, de hamnar ju i skymundan.
Det kunde ha blivit en mycket bättre film. Det ryktas att Oliver ville göra filmen för länge sen, och då med självaste Morrison i huvudrollen. Ja, hur det skulle ha sett ut vete fan...
Jag tror dock att de flesta kommer gilla den här lilla stilövningen, särskilt för den suveräna musiken och för tidsatmosfären. Många The Doors-fans som skiter i hur det egentligen gick till på den här tiden (särskilt för gruppen) kommer säkert att gilla den.
Min uppmaning till de sanna och seriösa Doors-älskarna är dock att inte ta den här "biografin" på allvar.
Jag nöjer mig med de klassiska plattorna "The Doors", "Strange Days" och "L.A. Woman" (vilka jag anser är deras bästa album någonsin) i stället.
Där kan man åtminstone fantisera ihop saker själv.
|
