|
T ill vildingarnas land är en barnfilm som varken passar perfekt för barn eller vuxna men ändå har lite att ge till båda åldersgrupperna.
På pappret ser projektet lovande ut med Spike Jonze hållande i regissörstömmarna för den kultförklarade och, med rätta, hyllade barnboken Where the Wild Things Are från 1963 om pojken Max som rymmer in i fiktionens jättebefolkade värld när verkligheten med syskonkärlek och mammas nya pojkvän blir för mycket. Bokens illustrationer överskrider åldergränser och författaren och illustratören Maurice Sendak lyckas med att skapa en värld som både är enkelt komplex och förtrollande.
Sendak står som producent för filmen och manuset är skrivet av Jonze och Dave Eggers, en av vår tids intressantaste författare med verk som Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet på sitt CV.
Inledningsvis infriar filmen förhoppningarna med en verklig värld som behandlar både barn- och vuxenvärlden med värme befriad från smörig sentimentalitet eller moraliserande med en, som vanligt, fantastisk Catherine Keener som Max mamma och Mark Ruffalo i en försvinnande liten roll som hennes nya pojkvän. Istället för att berätta med de stora orden så förmedlar Jonze subtilt Max rådande familjesituation med sina för- och nackdelar.
Problemen med filmen börjar först när Max, efter ett bråk, beger sig till vildingarnas land. Vi blir snabbt varse om den största missen i filmen; James Gandolfini i röstrollen som Carol, Max favoritvilde. Gandolfini gör inte tillräckligt för att skilja sitt röstskådespeleri från sig själv och sina tidigare roller med följden att Tony Sopranos spöke hemsöker hela produktionen och det blir svårt att se Carol som en egen karaktär, skild från skådespelaren. Resten av röstensemblen är full med ungefär lika kända skådespelare, Forest Whitaker, Paul Dano, Chris Cooper, som alla lyckas gå in i röstrollen utan att alienera publiken från karaktärerna de spelar.
Spänningen var inte bokens starka sida och inte heller filmen lyckas hålla uppe någon sådan. Men den magi som gick att hitta i bokens vilda värld av vildingar är här nästan som bortblåst, det finns imponerande vyer över sandöknar och underhållande sekvenser med fallande ugglor men överlag så råder en känsla av saknad efter filmens verklighet, man vill inte stanna i Max fantasi, som genom Sendaks illustrationer var så lockande i boken. Det blir svårt att bry sig om vildarna och deras värld även om det finns genuina ögonblick av känslosamhet med paralleller till den verkliga världen, som när Max pratar med getvilden Alexander efter att ”mobbat” honom till fördel för sina favoritvildar Carol och KW (Lauren ”Six feet under” Ambrose).
Det fanns höga förväntningar på Jonzes återvändo till spelfilmsland, hans första sedan succén med Adaptation (2002), men detta är en bitterljuv återträff, inte bara genom filmens tematik utan också om man ser på de inte särskilt överväldigande publiksiffrorna från landet i väster. Det återstår att se om den svenska publiken är mer positivt inställd till denna nostalgiska men moderna barnfilm för vuxna.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
|
