Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 3 013 Besökare idag: 9 464
annons
annons
Laddar...
Ponsbach

JOM filmklubb 2008 - lite filmhistoria

Med tanke på att vi bara såg sex filmer lyckades vi ringa in filmhistorien hyggligt, tycker jag. Under 1930-talet delade filmkritikern Andre Bazin in spelfilmerna under två stora grupper, formativa filmer och realistiska filmer. De formativa filmerna kännetecknadas av överdrivet skådespeleri och mimik, vilket enligt Bazin tvingar åskådaren att känna på ett visst sätt. I formativa filmer används bland annat (foto)montage och udda vinklar vilket leder till att övriga tolkningsmöjligheter väljs bort. Någon formativ film såg vi inte, utan precis som Bazin fördjupade vi oss i realistiska filmer. Bazin var förespråkare av realistisk film. Han menade att filmen olik andra konstformer har ”Objektets fingeravtryck” spår av den direkta verkligheten. Filmens framtid var att visa en så objektiv beskrivning av handlingen där åskådaren har möjlighet att på egen hand tolka vad som händer. Den realistiska filmen filmar i normala vinklar vilket får kamerans närvaro att verka osynlig. Detta kännetecknar speciellt Hollywood-filmen. Dessutom förkommer ofta långa tagningar och med både vidvinkel och djupfokus, för att härma ögat och för att låta åskådarna se vad som föregår överallt i rummet. Denna teknik utvecklades av bland annat Orzon Welles. André Bazin var en av grundarna till filmtidningen Cahiers du Cinema, som kom att bli plantskola för franska nya vågen. Skribenterna på tidskriften hyllade så kallade Auteur-regissörer, regissörer som själva var i centrum för allt filmiskt skapande. Det vill säga regissörer som skrev sina egna manus och klippte filmen själva. Deras filmer hade en unik stil som gick igen i alla deras verk. Detta var en bidragande orsak till att filmens olika genrer skapades, att Auteurens olika arbeten påminner och förväntas påminnas om andra filmer av samma regissör. I den franska nya vågen tog vår filmklubb avstamp med ”De 400 slagen”. Den franska nya vågen bröt mot tidigare filmregler. Det tydligaste brottet var att filmmakarna lämnade studion och filmade på gatan (ute i verkligheten) men även tematiken ändrades. Temat är ofta i en ”nya vågen film” en ensam antihjälte som saknar både familj och vilja till eftertanke för sina handlingar. Detta var ett tydligt trendbrott mot tidigare filmer då de ofta handlar om medelålders vardagshjältar. Ytterligare ett element som skulle återkomma flera gånger under den franska nya vågen var en stark kvinna. Och att filmerna börjar ofta mitt i ett händelseflöde och slutar utan att de mål som satts upp har infriats eller att karaktärerna egentligen har kommit någon vart. Vi fortsatte med Fellini. Fellini skrev manuset till ”Rom en öppen stad”. Den var enligt Bazin en av milstolparna i realistiskt filmande. I grunden var Fellini realist men han utvecklade filmskapandet ytterligare till icke linjärt berättande ofta med inslag av drömmar. Han eftersträvade att ”…titta på verkligheten på ett ärligt sätt, men alla slags verkligheter; inte bara den sociala utan även den spirituella och metafysiska verkligheten, allt det som en människa har inom sig.”. ”8 ½” är kanske hans mest personliga film. ”Slaget om Alger” driver realismen till sin spets. Där är filmen så pass realistisk så målet är att den ska kännas dokumentär. Vilket den verkligen lyckas med. ”Slaget Om Alger” har utnämnts till historiens bästa politiska film. Med en grovkornig journalfilmsestetik porträtteras kriget skrämmande autentiskt. På 60-talet utvecklades filmmediet ytterligare bland annat med hjälp av ett manifestets underskrivet av 26 Västtyska regissörer. Där lyftes filmen som verktyg för tanke och bildning snarare än som scen för ren och skär underhållning. Politik och filosofi har tunga roller i filmer från denna tid. Idealismen i själva skapandeprocessen av filmen skulle komma före kommersiella krav. ”Aguirre – Guds vrede” är en film från denna epok med självständighet i formandet och konstnärlig frihet. Under slutet av 70-talet och början av 80-talet kom flera storsatsningar av Auteurer att floppa. Till exempel höll filmen Heaven´s Gate att på egen hand sätta United Artists i konkurs. Filmbolagen i Hollywood vågade inte längre satsa på att en regissör skulle lyckas driva igenom ett filmprojekt på egen hand. Detta medförde att Auteurens storhetstid var förbi och producenter fick återigen (precis som innan Bazin) ett allt större ansvar för den slutliga produkten (filmen). Producenterna uppgift är få filmen att bli lönsam, film för tanke och bildning placerade i marginalen istället myntades uttrycket ”High Concept-filmer”. High Concept lade tonvikten på marknadsföring och förpackning. Dessa filmer präglas av att de är påkostade, stjärnspäckade och genredefinierade. En annan anledning till att regissörerna inte längre själva kunde stå för allt kreativt arbete kring filmen var de bild- och ljudtekniska specialeffekterna som utvecklades 1970 och fortsätter än idag. 1982 kom den första långfilmen som innehöll datoranimationer, Tron och 1995 lanserades den första helt datoranimerade långfilmen Toy Story. Trots att Auteur-regissören överlevde 80-talet (t ex engelsmännen Ken Loach och Mike Leigh, stora regissörer som Lynch, Scorsese, Kubrick och Allen, italienaren Tonatore) så minns vi nog från detta decennium främst filmer som Indiana Jones, ET, Tillbaka till framtiden och Stjärnornas krig, episod V och VI. Idag skapas åter realistiska filmer och ett exempel är ”Hunddagar”. Den filmas otroligt naket med långa tagningar med stillastående kamera. Folk rör sig in i bilden och utifrån den och dialogen är knapphändig och ibland helt frånvarande. Seidel använder sig av icke­professionella skådespelare i sina filmer vilket förstärker känslan av realism. Filmen har många av de attribut som kännetecknar en film med ”Objektets fingeravtryck”. Under 90-talet återkommer Bazin och Cahiers du Cinema idéer och inspirerar unga amerikanska regissörer. Den första att nämna är Tarantino. Och hans framgång med Pulp Fiction ska inte underskattas då vi ser Hollywood filmer lik Paul Thomas Andersson drama ”There Will be blood”. P T Anderson är en av många nya Auteur-regissörer i dagens Hollywood som använder sig av likväl långa tagningar som vidvikel och djupfokus. Hans filmer ger åskådaren åter möjlighet att själv bilda en uppfattning av vad som händer på duken.

 
Titel
Ponsbachs betyg
1
Titel: De 400 slagen
Originaltitel: Les quatre cents coups
Regissör: François Truffaut
År: 1959
Längd: 94 min
Genre: Drama, Kriminalare
Film nr.: 4686
2
Titel:
Originaltitel:
Regissör: Federico Fellini
År: 1963
Längd: 138 min
Genre: Drama, Fantasy
Film nr.: 5471
3
Titel: Slaget om Alger
Originaltitel: La battaglia di Algeri
Regissör: Gillo Pontecorvo
År: 1966
Längd: 117 min
Genre: Drama, Krig
Film nr.: 7113
4
Titel: Aguirre – Guds vrede
Originaltitel: Aguirre, der Zorn Gottes
Regissör: Werner Herzog
År: 1972
Längd: 93 min
Genre: Drama, Äventyr
Film nr.: 5641
5
Titel: Hunddagar
Originaltitel: Hundstage
Regissör: Ulrich Seidl
År: 2001
Längd: 121 min
Genre: Drama
Film nr.: 5019
6
Titel: There Will Be Blood
Originaltitel: There Will Be Blood
Regissör: Paul Thomas Anderson
År: 2007
Längd: 158 min
Genre: Drama
Film nr.: 55020
 

Ponsbachs sidor
Ponsbachs Betyg
Ponsbachs Vänner
Entertainity AB © 2000-2014 Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor