Björklunds tal det bästa en m-ledare kunnat hålla

Det cirkulerar ett rykte här i Almedalen. Eller rättare sagt, det cirkulerar flera rykten, men just det här ryktet tenderar att få folk att höja på ögonbrynen. Det ryktas nämligen att Jan Björklund snor Maud Olofssons dampmedicin, och krossar och snortar den. Dampmedicin, ritalin, är som bekant medicinskt amfetamin så om ryktet stämmer är det inte bra.

Det kan verka orimligt, särskilt med tanke på att det inte heter damp. Numera heter det adhd. Det som däremot talar till ryktets fördel är att Maud faktiskt har verkat lite ur gängorna den senaste mandatperioden. Om en person med adhd bara tar sin medicin brukar de vara högpresterande och effektiva. Men de senaste åren har hon uppenbarligen haft svårt att koncentrera sig. Saab-affären är en sak, men att hon inte ens orkade lyssna på Vattenfall, när de förklarade att om det händer en katastrof i Tyskland så pantsätts hela företaget, är faktiskt något av en katastrof. Lägg därtill hennes svängning i kärnkraftsfrågan så kan man ju verkligen undra hur det står till med vår kära Maud.

Jag blir inte mindre skeptisk mot ryktet när jag lyssnar på folkpartiledaren Jan Björklunds tal i Almedalen. Det är tveklöst det bästa talet hittills. Enda problemet är att det inte är liberalt. Man skulle kunna tro att en företrädare för ett liberalt parti borde prata om frihet eller åtminstone ta upp frågan om övervakning. Inte ett ord nämndes om dessa frågor. I

Jan Björklunds ritalinstinna hjärna verkade bara utbildning och äldrevård existera. Och det är inte så konstigt. Talet han höll var ett utmärkt tal – om han hade varit partiledare för moderaterna.

Effekterna av ritalinmissbruk är kända. Man blir känslokall, effektiv och högpresterande. Och när man såg Jan Björklund stega in på scenen igår var det mer studs i stegen än man kan förvänta sig av till och med en före detta major i armén.

Han talar något för snabbt och har ingen som helst sympati för de exempel han tar upp.

Högre krav på föräldrarna, högre krav på barnen, högre krav på att kommunerna ska ta ansvar för äldrevården. Sen stegar han sig raskt igenom globaliseringen – den är bra, kriget i

Afghanistan – det är bra, riksbankens höjning av räntan – det är bra.

Takten han talar i, den totala frånvaron av sympati för människor och en tendens att undvika principiella frågor och idédiskussioner är tydliga tecken på ett långvarigt ritalinmissbruk.

Så är ryktet sant? Det är i alla fall sant att det är ett rykte. Jag borde veta – eftersom det är jag som spritt det.

Skrivet av: Aron Flam