"Roligt när föräldrar får panik och väser: 'Titta inte på honom'"

PROFILEN. Henrik "Proppen" Fannkvist, 26, från Sundsvall, jobbar som recensent och sångare i crustpunkbandet Heinekent. För Nyheter24 förklarar han vad det innebär att vara rullstolsburen.

– Jag sitter i rullstol på grund av en medfödd muskelsjukdom, så det innebär helt enkelt att jag har svaga muskler och således behöver hjälp med det mesta som kräver fysisk styrka. Därför har jag till exempel rullstol och en personlig assistent som hjälper mig med handräckning och dylika saker i vardagen.

– Annars tror jag väl att jag är som folk är mest, men självklart har jag kanske en krångligare vardag än många andra. Dock är det ju den enda vardag jag känner till, så jag kan inte påstå att jag tycker att det är så jobbigt så länge samhället hjälper till att underlätta för en.

När insåg du att du inte var som "alla andra"?

– När jag var liten brukade jag, har jag fått höra senare i livet, säga att jag skulle göra allt som alla andra barnen gjorde "när jag blev stor", som om jag någonstans trodde att min muskelsjukdom skulle växa bort. Det gjorde den ju inte dock, men jag kan inte säga att jag tittade mig i spegeln och utbrast "Oh my god!" för att jag vid den speciella tidpunkten insåg att jag var handikappad. Det är ju en sådan sak som växer fram med tiden och man har väl fattat det mer och mer under uppväxten utan att riktigt tänka på det. Det blir ju en sådan naturlig del av ens vardag.

Vilka problem stöter du på som rullstolsburen?

– Trappor! Nej, men skämt åsido så är väl tillgänglighet och framkomlighet de sakerna man saknar mest när de inte finns. Människor med funktionshinder är ju inte mer konstiga än vad folk är i allmänhet, så för det mesta tänker åtminstone inte jag på att jag har något handikapp – förrän man hamnar i en situation där yttre omständigheter sätter stopp för en. Då känner man sig verkligen handikappad.

– Om man till exempel är i en lokal som saknar hiss, samma sak om man är på en spelning och det inte finns någon upphöjnad att stå på, för att inte tala om hur smärtsamt mycket enklare det är för ens vänner att gå på toaletten på krogen när de kan använda till exempel en pissoar medan du själv måste använda handikapptoaletten som – om den ens finns – allt som oftast är upptagen och självklart inte av någon som faktiskt är handikappad och verkligen behöver använda den.

Tycker du att diskrimineringen är tydlig och synlig?

– Det värsta jag vet och som jag verkligen tycker är diskriminerande är när folk ska "lyfta fram" handikappade med syftet att visa att vi inte är så "konstiga" och då för att genomföra detta nobla uppdrag ger oss till exempel ett eget teveprogram i stället för att ha med någon handikappad person i ett vanligt och redan befintligt teveprogram för att på så vis normalisera vår grupp. Ta bara soppan "De dejtbara" som gick på Kanal5 som exempel.

– Jag skulle hellre se att man slussade in handikappade i vanliga teveprogram precis som man har gjort med andra minoriteter, vilket på sikt också förhoppningsvis skulle leda till att det blev lite mer normaliserat med handikapp och funktionshinder.

Vilken är den rätta benämningen – det vill säga, vad är okej och vad är inte okej att säga om dig som rullstolsburen?

– Det stör mig när föräldrar blir nervösa över att deras barn kanske tittar på mig och frågar "Varför han har så där". Föräldrar kan då få så pass mycket panik att de tar barnet och helt enkelt lämnar platsen eller det lite mer vanligare, väser "Titta inte på honom" till sitt barn. Jag tycker ju att det är fantastiskt roligt med föräldrar som får panik när barn säger något som de själva tycker är olämpligt, men det är samtidigt väldigt ledsamt när man tänker efter. Många vuxna tycker ju uppenbarligen att det är lite "läskigt" med handikappade människor.

– Jag kan bara se tillbaka på när mina två småsyskon hade kalas eller kompisar på besök när vi var små, det var ju inte sällan någon frågade typ "Varför ser din storebror så konstig ut?" eller något liknande halvosmidigt, som ju barn brukar kunna uttrycka sig, då brukade bara mina kära syskon svara "Han har en sjukdom som gör att han inte har så mycket muskler". Då fick de allt som oftast svaret "Jaha" och sedan var allt helt normalt och ingen sa eller undrade någonting mer.

– Tyvärr känns det som att många, framförallt vuxna, hellre väljer att helt enkelt inte prata med handikappade än att riskera att säga någonting "fel" och det tycker jag är oerhört trist, framförallt när de för över den mentaliteten till sina barn redan vid en tidig ålder.

Vilka meningar eller frågor är du trött på att få höra?

– Nu är ju jag som ni kanske har märkt en sådan person som tycker att det är bättre att fråga än att sväva i ovisshet, så överlag är jag positivt inställd till att folk faktiskt vågar fråga saker, men visst blir man trött ibland när vuxna människor ställer korkade frågor som de rimligtvis borde kunna lista ut svaren på om de bara tänkte efter lite. Är jag på krogen och sitter med en öl borde jag rimligtvis kunna dricka öl, så du behöver inte komma fram och fråga mig om jag kan dricka öl.

– Du behöver inte heller fråga om jag kan ha sex. Du borde rimligtvis se att jag har en kropp med samtliga attribut som kroppar brukar ha och eftersom handikappade inte har något typ av osynligt kraftfält runt sina könsorgan som gör att de inte kan ha sex så borde jag rent logiskt kunna ha sex, kan man tycka.

– Sedan är ju "klassikern" att fråga min assistent om "han (jag) kan prata" också alltid lika tröttsam. Som regel kan man ju alltid börja med att tilltala den handikappade personen och om hen inte kan prata så kan jag garantera att assistenten kommer att informera dig om det och sedan hjälpa dig att kommunicera med personen på det sätt som är lämpligast.

Hur tycker du att partierna kan jobba mot hatbrott och diskriminering?

– När det gäller hatbrott så är det ju bra att ha en bra lagstiftning, men också att den också tillämpas och att det faktiskt också blir följder för folk som bryter mot dessa lagar. Snackar vi diskriminering i form av bristande tillgänglighet och så vidare så gäller det ju att lagstifta om att samhället ska vara tillgängligt för alla, oavsett eventuella funktionsnedsättningar. Det gäller allt från att det ska finnas hissar och handikapptoaletter till att bostäder ska vara tillgängliga och då inte bara där den handikappade bor utan även andra bostäder, då handikappade självklart ska ha möjlighet att även hälsa på sina vänner som inte själva har något funktionshinder. Samma sak bör även gälla lokaltrafik och så vidare. Självklart medför detta kostnader, men jag anser att det inte ska vara en kostnadsfråga huruvida alla människor ska ha samma rätt till samhället eller ej.

– När det gäller attitydfrågor, som jag också nämnt, så tror jag inte att det är någonting vi kan lägga på politikerna att lösa. Det finns 349 platser i Riksdagen och det finns ungefär 9,5 miljoner invånare i det här landet och jag tror att det är de sistnämnda som får hjälpas åt att lösa de flesta frågorna. Det funkar inte att bara sitta på arslet och hoppas att de där 349 personerna ska lösa allt åt en, men däremot är det bra om de ger oss bästa möjliga förutsättningar via lagstiftningar och så vidare för att vi alla ska kunna få ett så bra samhälle som möjligt.

---

LÄS MER I SERIEN #IMINORITET:

KRÖNIKA: "Dags att lämna plats åt dem i minoritet"

DEL 1: Marwa Karim: "Folk undrar om jag vill leva ett 'normalt' liv"