Me and my Baby by Tanya Mokdad.

Har träffat Jojjan. Gamle Jojjan. Det blir alltid sånt nostalgiprat varje gång, vilket jag gillar. Jag är väldigt sentimental och nostalgisk av mig ibland, när jag får möjligheten att vara det. Jag kan prata i timmar om barndom, ungdom och allt det där. Kan förmodligen spotta ur halva min livshistoria på en kväll och med några glas vin genom strupen. Är nog ändå lite av en story-teller trots allt.

Vi satt i alla fall på min Indiska favorit, Indira. Jag, Jojjan och Kattis. Snacka skit, drack en storstark och åt indiskt från både höger och vänster (älskar att göra tapas av all mat – sharing is caring!). Sen tog vi en till öl på Malmen och jag begav mig hemåt som den vuxna(re) människan man då blivit. Nu ligger jag, som vanligt, nedkrupen under ett fluffigt duntäcke. Lyssnar på en mysig playlist och önskar att jag inte var jag var så jävla trött, så jag kunde ligga uppe hela natten och göra ingenting. Det är en sån kväll nämligen. Jag VILL INTE sova, jag vill bara ligga här och tänka, lyssna, känna.

Lyssnar förresten på Josh Rouse i skrivande stund och det var längesen nu. Han var min alldeles egna John Blund för några år sedan, då när jag bodde i Göteborg på den där gatan i Vasastan. Eller alldeles egna var han väl inte kanske, men han låg åtminstone på repeat i min gamla cd-spelare. Det är nog det enda jag kan sakna med den tiden. Inte Josh Rouse alltså, men dom där stunderna. När man låg där i duxen, förbryllad över livet och undrade vad som skulle hända härnäst. Sen finns det väl annat också, men det är ändå det jag minns som det bästa. Fast det kan lika väl ha varit det värsta, just då när man låg där och inte visste vad fan man skulle ta sig till.

Nu mina små nattväsen ska jag ställa klockan på sju, köra en favorit i repris och somna till Sparrows Over Birmingham. Puss till er.