Här kommer några av era sjukt söta kärlekstankar, som ni kommenterade till det här inlägget för några veckor sedan. Jisses vad fina ni är! Tänkte egentligen lägga upp det på alla ♥-dag, men det gick som det brukar när det kommer till tidsoptimisten herself (bra att ni påminner mig!). Skulle gärna lägga upp allting men det skulle nog bli lite långt, men läs gärna resten i kommentarfältet här!
Vi hade varit kompisar i flera år, sen helt plötsligt på en fest så ändrades allt. Det vart vi, fast bara när vi var fulla. Det fortsatte i några månader och det vart mer och mer nyktert. Vi var nästan tillsammans på riktigt. Sen tog han plötsligt avstånd igen, och jag fick reda på att det fanns en annan. Dom är tillsammans nu, och dom vart det samtidigt som jag trodde att han var min.
vet att det är helt underbart att få sms om nätterna som man inte vill ska ta slut. vet att något av det bästa jag vet är att ha någons armar runt om mig. vet att jag älskar att få någon annans läppar tryckta mot mina. det enda jag inte vet är om det är detta som kallas kärlek. eller handlar det bara om närhet?
En sommar som förändrade allt, allt som tidigare varit jag blev plötsligt någon annan. Efter kyssar som smakade rök och öl i ett trapphus. En sommar som var min värsta och bästa, men killen som gjorde mig mer illa än någon annan, med killen som gjorde mig mer knäsvag än vad jag trodde var möjligt. Alltid i hemlighet, alltid lite osäkert. Sommaren blev till höst och jag försökte klamra mig fast i något som jag egentligen visste aldrig skulle funka. Men stunderna med Han var som om någon släppte greppet kring min hals. Jag orkade ännu en vecka, och ännu en med hjälp av timmarna med honom bredvid mig bland lakanen. På julafton, 60 mil ifrån Honom, fick jag känna på känslan av att bli krossad likt en blodsugande mygga. Hon den andra som jag försökt förtränga så länge. Han som varit så kär i henne så länge, innan min tid. Hur de på fyllan och villan åter igen blivit ett. Där började månader av ännu mer smärta och tårar. Av försök, återfall och uppklösta sår. Tills jag bestämde mig för att leva. Det tog över ett år innan jag kunde andas fritt. Ett år av mitt liv. Nu andas jag riktig, lycklig kärlek och tanken på att jag klarat mig igenom detta gör mig starkare än någonsin.
En av dagarna vaknade vi ute i hans stuga (där vi sov nästan jämt, flyttade nästan dit lixom) det luktade sommar och den var ljust och varmt ute. Pojken min sov som vanligt hur länge som helst och jag kunde väcka honom bara genom att titta på honom … Han tröstade mig när jag var ledsen, strök bort min tårar och kramade mig hårt hårt så jag kände hela hans trygghet skölja över mig. Jag vet att han tyckte det var jobbigt när jag grät, men det märkte man inte av. Han tog hand om mig precis som man ska med någon man älskar. Och visst älska vi varandra flera varv runt månen och tillbaka x45
Han hade varit i Stockholm över helgen och skulle komma hem med kvällsflyget, vara hemma elva. Jag tog sista bussen från mig i nästan 30 graders kyla och åkte i 1½ timma för att få spendera en natt med honom. Vaknade på morgonen därpå efter vad som kanske var våran finaste natt tillsammans när väckarklockan ringde och jag kände hans varma andedräkt i nacken, sen pussade han mig försiktigt på kinden och tog sina långa armar runt min midja och viskade “kan du inte stanna?”. Och så höll han om mig ännu hårdare när jag nästan med gråten i halsen sa nej.
I somras träffade jag det finaste jag någonsin sett. Vi går på samma skola och eftersom att han dyker upp lite överallt i korridorerna lite närsomhelst under dagarna tycker jag inte om att gå till skolan längre. Han brukar ha rutiga flanellskjortor och gräsliga, illasittande byxor (påminner lite om sådana alla pojkar hade när man gick på dagis). Han skorrar mjukt på R:en när han pratar och han skriver finast av alla jag träffat. Nu har jag inte läst en enda av hans texter på över ett halvår, fastän det nog är det enda jag vill egentligen. Och. Senast jag hörde något om honom var när jag hörde att han stöter på en av mina nästan-vänner. Fint. (“Fint” dryper här av ironi, ledsenhet eller kanske bara uppgivenhet).
Vi hade känt varandra rätt länge, helt plötsligt började han skriva och sa att jag var den finaste som fanns och det gick inte långt innan vi blev tillsammans. Har nog aldrig varit så kär nånsin, som han kunde prata och skriva. Helt sjukt. Det höll i elva dagar, elva små dagar men jag var sådär hemskt kär och det gjorde så ont. Det tog superlång tid att komma över, men nu efteråt kan jag ändå tänka att det var något alldeles speciellt och att det inte är alla som får uppleva att vara kär. Sådär pirrande kittlande kär. Kärlek är det finaste och ondaste som finns
efter tre veckor på en gård med 16 människor som gick från främlingar till vänner för livet är det svårt att inte minnas honom som den viktigaste. För medan jag lärde mig hur många syskon de andra hade eller skrattade åt alla sjuka saker de gjort så blev jag kär i honom. Nu kan jag inte göra mycket år det, för hur mycket det än brinner i mig av längtan, eller hur många tårar som vätt min kudde så är 64 mil helt eneklt för stort avstånd för att jag ska våga. För hur mycket de där tårarna av saknad och tveksamhet än bränner så skulle de bränna mer om de rann för han krossat mitt hjärta.
Högst upp på min lista över nyårslöften står det med stora röda bokstäver: “BERÄTTA FÖR HONOM ELLER SLÄPP TAGET OCH GÅ VIADRE!” Det gör ont att vara så i helvete uppåt väggarna kär i honom, speciellt när han är så långt borta. Bildligt och bokstavligt talat.
