MEST LÄST

Anna & Lina

Processed with VSCO with hb1 presetLäste precis Den Stora Blogglistan hos Elisabeth (TACK älskade gullplupp för alla fina ord, och JA – i höst SKA vi ses!) och blev nostalgisk. Jag har ju också gjort den listan (hittas här), men nu när jag läste den inne hos Elisabeth kom jag på att jag svarat ”fel” i mitt inlägg.

En av frågorna löd nämligen ”Vilken blogg har du läst längst?”. På den svarade jag Sofi, och på ett sätt stämmer det. Sofis ljuvliga inspirationsbomb till blogg har hängt med mig länge. Men innan jag började läsa den läste jag ju andra bloggar – men det känns nästan som att det var i en annan tid, i ett annat liv.

Det var innan bloggarna blev mer som magasin. När de var fult layoutade, när de innehöll små bilder av usel kvalitet, eller knappt några bilder alls. När man följde ”vanliga” mänskor, som man trillade över av en slump, eller fick tips om. När många bloggar var anonyma, och det var berättelsen man följde – inte personen. Detta var i bloggens linda, i mitten/slutet på 00-talet. Och då följde jag Anna, och jag följde Lina. Slaviskt.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade dem, men i flera år var deras vardag en del av min. Anna slutade blogga 2012, och Lina finns inte längre kvar på denna jord, så oerhört ledsamt. Men kanske inte oväntat, tyvärr.

Annas blogg utvecklades från att vara en ren pro ana-blogg där thinspo varvades med hätska inlägg mot ”slappa” mänskor som ”inte kunde kontrollera sitt ätande”, till en genomtänkt dagbok där hennes kamp mot anorexin och frustration över familjen som visste men inte hjälpte, fick utlopp.

Genom att läsa hennes blogg fick jag inblick i en värld där pengar var en självklarhet, men uppenbarligen inget som kunde ersätta självkänsla och lycka. Hon var välformulerad, vass, hade ett liv som var intressant för att det var så olikt mitt eget, och demoner att brottas med som jag var fascinerad av.

När min första singel släpptes mailade jag videon till henne, och hon la upp den i sin blogg med en väldigt fin kommentar. Då blev jag väldigt, väldigt glad. Har ingen aning om vad hon gör i dag, men jag hoppas att hon är frisk, mår bra och har mänskor runtomkring sig som tycker om henne för den hon är.

Lina hade också demoner. Många, många, många. Hon var också välformulerad och vass som satan. På grund av sina demoner hade hon hoppat från sin balkong för att ta sitt liv – men överlevde. Dock med svåra skador som innebar att hon skulle få sitta resten av sitt liv i rullstol.

Hon skrev naket, öppet och ärligt om sin ångest, sitt medecinintag, sina otaliga läkar/psykologmöten, sina tvångsintagningar. Hon delade med sig av sin konst, sina tankar kring att ha blivit rullstolsburen, sin obefintliga självkänsla. Hennes blogg gjorde ibland ont att läsa, men jag tror att alla vi som ändå gjorde det försökte att lämna så många fina kommentarer vi kunde, för alla ville vi nog HJÄLPA.

Ibland blev inläggen glesare, eller tog helt stopp. När de dök upp igen förklarade Lina att hon blivit tvångsintagen, att hon gjort sig själv illa. I juni 2014 skrev hon sitt sista inlägg. Från akuten. Hon hade ”Vart dum igen. Skadat mig.”. Hon ville att läkaren skulle ”komma och sy ihop mig” så att hon skulle kunna ”åka hem och göra om det”.

Och hon måste ha lyckats, så oerhört oerhört sorgligt. Att läsa Linas blogg var att få en insyn i psykisk ohälsa, och hur vården sviker. Nåt jag själv har erfarenhet av (inte jag personligen, men någon väldigt nära mig). I flera år levde jag bredvid någon som mådde så fruktansvärt dåligt, och som bara ville att allt skulle vara över. Och att leva nära någon med konstanta självmordsförsök är vansinnigt jobbigt, på alla plan.

Att därför få följa någon som var mitt inne i den världen gjorde att jag kunde få en insikt ”från andra sidan”, liksom. Hur GÅR tankarna när det är sådär mörkt? Varför blir det så? Vad kan jag som utomstående göra för att hjälpa?

Usch, blir ledsen av att skriva det här. Ledsen för Linas skull, för hennes familjs skull och för hennes vänners skull. Känner också skuld, kunde vi som läste gjort något för att förhindra att det gick som det gick? Den person i min närhet som mådde sådär dåligt mår bra i dag, tack och lov. Så ledsen att inte Lina också fick uppleva att Det Blir Bättre.

Har läst igenom delar av både Annas och Linas arkiv i dag, och blivit påmind om hur stor del av min vardag de faktiskt var. Undrar om någon av er kanske också läste deras bloggar?

Loppis nu på söndag!

vanja-wikstrom-nicolina

Här kommer några bilder från förra årets Josefin & Vanja-loppis, och eftersom det var en sån succé upprepar vi konceptet även i år!

 

josefin

Den här gången kör vi loppisen på vårt nya kontor (wiiii) på Södermannagatan 18 i Stockholm. Vi kör kl 12-16, och kommer ha maaaassor av fina grejer att bjussa på; kläder, accessoarer, skor – till finfina priser såklart! Vi kör allra helst på swish och kommer inte ha några kontanter på plats, men givetvis kan man betala med cash om man har jämna pengar.

 

mikaela-hookBilderna i det här inlägget är snodda från APCOOLA (och APGULLIGA) Mikaela Höök, som fyndade loss på fjolårets loppis!

 

mikaela

mikaela-2

Allt ovan fick hon med sig hem, och i år finns det minst lika mycket fina grejer att haffa. Så sväng förbi oss vettja – Södermannagatan 18, kl 12-16 nu på söndag den andra oktober. Ses där!

Det är inte alltid vi får välja

hbo-s-girls-is-the-best-new-tv-show-of-2012

Grät en skvätt i morse då jag gick igenom alla Lena Dunhams senaste bilder på Inspirationstagram. Det är väl ingen av er som missat att jag tycker att GIRLS är det bästa som hänt tevevärlden (OCH den riktiga världen! Sån sabla GRLPWR!) sen Twin Peaks, så ni förstår min sorg nu när den allra, allra sista scenen av GIRLS precis spelats in.

På Lena Dunhams Insta har man kunnat följa melankolin som legat som en tjock våt filt över de här sista skälvande dagarna. När de var klara (i natt) så la Lena ut ett gäng bilder där hon skrev om sina känslor kring att GIRLS-äventyret nu är över, och som vanligt så uttrycker hon sig mitt i prick.

För, mitt i all sorg över att Marnie, Shosh, Jessa och Hannah aldrig kommer att hänga mer, så skrev hon också detta, nåt som passar SÅ bra in på mitt liv just nu:

To say I don’t enjoy goodbyes is an understatement. But, as a wise woman once told me, ”Relish it. We so rarely get to choose our goodbyes.” She’s right. And we got to choose this one. 

HUR bra sagt? För precis så är det ju – att vi så sällan faktiskt får välja våra avsked. Så när man väl FÅR det, ska man komma ihåg att uppskatta det.

Nåt annat som var så fint, var att Eleonor Ferrari (som skrivit de här FANTASTISKA barnlåtarna till Babyloonz!) mailade mig EXAKT det där citatet i morse. Hon hade också sett på Lena Dunhams Insta, och tyckte det passade in på mig just nu. Tack fina du.

I dag är officiellt sett min sista dag på Glam Mom. Ska bära med mig ovan citat i hjärtat lite extra i dag.

Och vinnaren är…

blommor-vardagsgladje

Vad KUL att SÅ MÅNGA var peppade på att vinna den toksnygga skötväskan, det verkar som om ni aldrig blir trötta på den här tävlingen ha ha. Älskart! Well, nu är det dags att avslöja vem som knep den denna gång. Och nu säger vi alltså grattis till…..trumvirvel……HANNA! Grattis som attan Hanna, jag mailar dig inom kort!

Och ni andra – som vanligt får ni ett finfint tröstpris i form av 20% RABATT på skötväskan – HELA HELGEN, woopeliwoopwoop! Ange kod bagasi20 i kassan, skötväskorna hittas här!

Inte längre VD för GlamMom

Processed with VSCO with hb1 presetI dag mår jag…kymigt. Iggy har varit krasslig några dagar, Niklas har varit rätt ordentligt sjuk i veckan – och nu ser det ut som att det är min tur att åka förkylningskarusell. HATAR´T!

För att minimera spridningen av mina bacillusker jobbar jag därför hemma i dag. Har precis varit inne på Verksamt.se och tagit bort mig själv som VD för Glam Mom (som för övrigt bjussar på finfin rabatt på massa snygga amningsbhar tom midnatt). Det var en milstolpe att få anmäla mig som VD för sex år sen, och ytterligare en milstolpe att avanmäla mig i dag. Så bitterljuvt det här alltså. Men Malin kommer ROCKA den där VD-titeln!

I går var jag på glammisoffice och hjälpte till med den månatliga lagerinventeringen. Då slog det mig att det här är min SISTA VECKA på Glam Mom. Nåt som blev än tydligare då min efterträdare Glammis-Caroline satt vid mitt skrivbord och jobbade – och jag satt vid matbordet. Så kommer det att vara i fortsättningen – jag kommer hänga vid matbordet när jag kommer över till office, min plats kommer att vara någon annans.

Och även om allt såklart fortfarande känns jättebra med alla de här förändringarna, så ÄR det ändå lite märkligt alltihop. Jag får lite samma känsla som när jag beslöt mig för att skita i musiken, och satsa på Glam Mom istället. ”Vaddå? Har jag slutat skriva låtar, och börjat kränga amningsbhar?!” slog det mig plötsligt. En lurig tanke i hjärnan, men som ändå kändes BRA i hela kroppen. Det kändes kul, det kändes rätt.

Och nu är det lite déja-vu. ”Vaddå? Har jag slutat kränga amningsbhar för att bygga upp två varumärken (Josefin & Vanja + Babyloonz) som jag tror på?!”. Kan kännas lurigt i hjärnan, men BRA i hela kroppen. Och det känns kul, och det känns rätt.

Men så är det ju – förändringar ÄR trixiga, det är därför man gärna undviker dem. Men, som tur är så har ju jag gjort förändringar många gånger tidigare i livet, så jag vet att det BLIR BRA. Och blir det inte bra – då förändrar man igen tills dess att det BLIR BRA.

Och precis som att musiken såklart inte försvann ur mitt liv bara för att jag slutade jobba med den, så kommer inte Glam Mom eller glammisarna försvinna ur mitt liv bara för att vi inte jobbar ihop på samma sätt längre. Mitt och Jossans kontor ligger ett stenkast från glammisoffice, så jag kommer slinka förbi titt som tätt för att fika, luncha – och såklart kolla att allt går som det ska.

I ett par veckor framöver kommer jag dessutom att vara med på alla måndagsmöten, så att överlämningen till Glammis-Caroline går så bra den kan, och så att företagsförändringen överlag går så bra den kan. Jag känner i hela kroppen att det här kommer bli SÅ BRA!

 

Processed with VSCO with hb1 presetMen. Den här sjukdomen alltså. GO THE FUCK AWAY tack! Det sista jag behöver inför den här helgen som ju innehåller både livepoddis och loppis… Tror kanske att sjukdomen är resultatet av två veckors maniskt görande – jag tror att de senaste två veckorna kanske har varit de mest fullproppade i mitt liv hittills. Det har varit helt bananas, och jag har jobbat som en tok.

I dag är den första dagen på väldigt länge där jag inte känner en konstant stress över nästa och nästa och nästa och nästa grej som Måste Göras. Och när man slappnar av – ja men då brukar ju sjukdomarna trilla in. Innan jag somnade i går låg jag och tänkte på min torsdag och fredag – att de här två dagarna faktiskt INTE var överfulla, utan att jag nu skulle kunna NJUTA i två dagar innan den rätt hektiska helgen satte igång. Så just precis i detta nu är jag lite småsur över förkylningspisset. Kunde jag inte bara ha fått NJUTA lite liksom?

Oh well, jag gör det jag kan för att värna min förkylda vardagsglädje – det damp ner ett chokladbud från Lindt precis (BRA TAJMING LINDT!), så jag höjer humöret med att smarra i mig choklad. Och jag veeeeet att man inte ska äta socker när man börjar bli sjuk, men jag känner att den här dagen bara MÅSTE få bli lite lyxig, efter allt slit den senaste tiden. Så jag smarrar på. Nom nom. Och känner mig trygg i att det här BLIR BRA.