Marcus Birro: Vi måste prata om det goda hatet

”När du tror att ingen ser dig, ser någon dig…”

Jag brukar tänka så när mina allra lägsta instinkter riskerar att ta överhanden.

Min tro fungerar också så där. Att bete sig värdigt utan att vänta sig beröm för det. Att inte låta hjärtat smutsas ner av yta och förskingring. Att faktiskt stå för det jag står för också när jag vet att eliten, den mediala, kulturella och politiska eliten, inte håller med.

Att respektera människor. Att inte vika ner blicken. Att stå stolt också när marken skälver under mig. Underjorden är underjord för dig också. Min skräck är också din. Mina rädslor liknar dina rädslor.

Man kan anklaga mig för mycket. Jag är självcentrerad, inkonsekvent, blödig och gnällig. Men jag har inte en enda gång gjort avkall på mitt hjärta för några skärvor framgång. Jag har inte hållit käften i rädsla för någon. Jag har riskerat något med mitt skrivande och jag har gjort det med mitt ansikte och mitt namn. Jag har inte hukat, inte skrämts till tystnad, inte bytt åsikt för att inte förlora jobbet…

Alltså går jag på tvärs med samtiden. Jag är stolt över det.

Vi lever i ett land och i en tid som avhumaniserar oss. Vi är våra egna bödlar. Vi förvandlar våra medmänniskor till motmänniskor och tror på allvar att just det vi kommit fram till är sanningen. Jag är inget undantag. Möjligen har de resorna jag skickats ut på de sista två åren lärt mig hur surt hatet känns när det träffar dig som ett ösregn.

Jag har stått ut med det i över tio år. Först var det numera uppburne skojaren Alex Schulman och hans Stureplan-anhang som ägnade sina dagar åt att håna och förlöjliga. Sedan tog ståupparna vid. Det finns nog inte en enda så kallad komiker som inte plockat några billiga poäng hos sin dyngraka publik genom att veva mot undertecknad. Jag bjuder på det. Skratt förlänger livet.

Det är lite rörande det där. Vuxna människor, pappor och mammor, som betalar dyra pengar för att gå och kolla på när någon drar vitsar om en känd persons missbruk eller misslyckanden men som dagen efter kan kräva extrasamtal med rektorn om deras son blivit mobbad på skolgården…

Orsak och sammanhang någon?

Jag har fått höra allt. Jag har blivit ombedd att ta mitt eget liv, blivit mordhotad och haft polisbeskydd, blivit uppmanad att gräva upp skeletten efter mina två barn som dog vid födseln och annat sympatiskt.

Inte en enda gång har någon i offentligheten dragit en lans för mig. Varför? Jag tillhör inte kotteriet. Jag tillhör inte den samling förljugna stackare som befläckar svensk offentlighet och där alla som skriker om att de älskar olika i själva verket älskar olika så länge olika är som de själva…

Det finns ett sorts strålkastarnas Flashback där det startas kampanjer så fort någon ur de egna leden utsätts för näthat. Då samlas eliten. Då kurar de under tallarna. Då tänder de sina eldar och sluter upp för varandra. Då kommer ”Älska Olika-knapparna” fram.

Det goda hatet har alltid rätt. Alltså håller soldaterna på det goda hatets sida alltid käften när näthatet drabbar någon eller några som på riktigt och på allvar faktiskt TYCKER olika. DE jävlarna får skylla sig själva. De får sparken. De jagas och stigmatiseras. Deras namn ska släpas i smutsen. Deras rykte ska hamras ner i marken eller slås i spillror. Deras hjärtan ska spikas upp på torget.

Så fungerar det goda hatets logik.

Flera gånger i månaden sitter jag på bussar i Stockholms innerstad där chaufför och passagerare är nära att slåss. Några gånger gör de det också och polis kallas till platsen. Allting skälver. Det rister i folk. Det vibrerar. Allt detta hat. All denna medelmåttiga ilska som måste ut på något sätt, av någon anledning…Så enkelt då att sätta sig bakom en skärm och bete sig som en drogad apa…

Dödsstjärnan har vaknat och Darth Vader hasar runt i sin svarta mantel och jagar rebellerna med all sin djävulska kapacitet.

De kommer inte ge sig förrän de skjutit ner varenda rebell som orkar lyfta med sina skadade, solkiga vingar. De kommer inte ge sig förrän Dödsstjärnan kan lysa av mörker igen. De kommer jaga mig och varenda jävel som vågar ge mig utrymme och de kommer inte ge sig förrän de sett till att de svultit ut mig ur grottan.

Sitt i era kotterier och klia varandras ryggar och skriv era krönikor om hur förbannat anständiga ni är, gör det gärna om ni kan leva med den lögnen. Det är inte mina ögon ni behöver möta i spegeln på kvällarna. Men hat är hat också när det kommer från den så kallat ”goda” sidan…

Sverige skaver som en kostym som sitter illa till. Hade vi inte varit så fega hade vi gjort revolution för länge sedan.

Kärlek och respekt är det enda som vinner i längden.

Kärlek och uppror är vägen dit.

Marcus Birro,
Författare