Intervju24: Alex Schulman

Zink Grills frukostbuffé har inte öppnat än får Alex Schulman, 34, veta då han kliver in genom dörren.

– Men kom igen då, det är viktigt, hojtar han.

Hovmästaren ser upp, upptäcker att hans gäst inte är vem som helst, och släpper in oss. Frukostbuffén kostar 189 kronor, Alex Schulman hämtar en tub kaviar och ett ägg.

För knappt femton år sedan hade en 21-årig Alex Schulman några poäng kvar till sin fil kand när han fick syn på en annons i Metro.

Skvallertidningen Se&Hör sökte en reporter. Lönen var 20 000 kronor.

– Vilken jävla lön, tänkte jag och sökte, säger han upprymt och skrattar.

Jobbet ledde honom in på en, vad han kallar, "destruktiv väg". Via vimmelsajten Stureplan.se till, på gott och ont, berömda bloggen "Att vara Alex Schulman" på Aftonbladet.

Väl där tog han ett sex månader långt skamgrepp på den svenska kändiseliten. På bästa sändningstid, dygnet runt, gick Alex Schulman litterär holmgång med drygt 280 000 jublande eller förfärade åskådare varje vecka.

Jag får intrycket av att du ofta spelar förbannad i dina texter. Vad gör dig förbannad på riktigt?

– Det enda jag blir arg på, verkligen känner vrede inför, är orättvisor. Inte för att de svälter i tredje världen, utan orättvisor riktade mot mig själv. När jag känner mig förfördelad kan jag bli så jävla förbannad.

Är det ett sympatiskt drag tycker du?

– Nej, eller, det finns ju något patos i det, men det handlar liksom bara om jag, mig och mitt. Det hade varit härligt om jag blev förbannad på orättvisor överlag i världen, men dem skiter jag i regel i.

Och ändå kom du ut som socialdemokrat i år? 

– Jag har inte någon avancerad kunskap i politik, men jag kan mer än vad folk nog tror. Är uppvuxen i ett väldigt starkt socialdemokratiskt hem, där det alltid ekade att man ska ta från de rika och ge till de fattiga. Jag älskar tanken på solidaritet och att de rika ska ge pengar till dem som inte har det så bra. För mig är det en självklarhet.

Texterna på bloggen vill han i dag inte kännas vid, i stället förklarar han att han vill göra skillnad, skriva om saker som verkligen betyder något.

– Jag får mer och mer ångest för att jag inte gör några vettiga saker. Jan Guillou nöter in en tes om Palestinafrågan under tjugo års tid, medan jag själv skriver om tandvärk.

Varför skriver du inte om annat då?

– För att jag vet vad jag är bra på: att fånga upp sociala, ängsliga situationer. Jag har gehör för möten och pinsamheter människor emellan. Jag kan inte argumentera, driva en tes, debattera de riktiga ämnena i livet. Jag har det helt enkelt inte i mig. Personer som har det fyller mig med respekt. Skribenter som lägger sig i samtiden och försöker bena ut och påverka den. Någon dag kanske jag också kan det, just nu känns det mest som jag slösar bort mina möjligheter.

Du syns i tre olika teveprogram varje vecka, så du är ju i alla fall produktiv?

– Ja, jag leder en dokusåpa på TV6, leder en talkshow om en rosa kanin, jag twittrar om de mest meningslösa saker varje dag. Jag gör så jävla mycket strunt. Varenda gång jag inte sitter i min bokhandel och skriver känns som en förlust.

Alex Schulman lyckas med konsten att le och att se magistralt olycklig ut samtidigt.

"Jag förbereder min egen avveckling". 

Sägs det inte att livet ska bli meningsfyllt när man får barn?

– Jag var orolig för att jag skulle bli som andra föräldrar - att jag skulle tycka det var monotont och tråkigt att leka med en bebis. Men jag längtar hem varje dag, tänker bara på att avsluta min arbetsdag och komma hem till min dotter, vilket är en väldigt härlig känsla. Men jag känner en fruktansvärd meningslöshet i att leva, vilket Charlies existens faktiskt gjort ännu starkare. Nu har jag lämnat över, mitt liv har tidigare handlat om att leva, i dag handlar det om att göra att så bra som mjöligt för min dotter. Det är som att jag förbereder min egen avveckling. 

Nästa bok kommer i januari. Titeln, "Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött", är en parafras av en mening ur en bok av Tomas Tranströmer. Alex Schulman presenterade meningen som ett prov på sin egen spontanitet under ett romantiskt infall för hustrun Amanda, tidigare Widell, numera Schulman.

– Hon konfronterade mig sen när hon läste hans bok, säger han och skrattar.

Förläggare för boken, som ges ut av Piratförlaget, är Ann-Marie Skarp, Jan Guillous äkta hälft.

Ett blogginlägg från "Att vara Alex Schulman" som jag minns väldigt väl är när du och Calle blev erbjudna att stå och äta kräftor i bakgrunden medan Nyhetsmorgon sände från Stureplan. Ni tackade nej, men Babsan åtog sig det ärofyllda uppdraget. Kunde du då, för bara tre år sedan, se dig själv i den mediala position du nu befinner dig i?

– Har alltid tyckt att jag är duktig. Tänkt, då jag tittat på teve, att jag skulle kunna göra det där bättre. Och det beror på att de flesta programledare är så narcissitiska, de står där med sina manuskort. Peter Jihde, som lever i tron att han är en bra programledare, är bra på att läsa manus och memorera dem utantill och hålla koll på vilken kamera han ska titta i. Han är bra tekniskt, det kan jag ge honom. Men han är en fullkomligt usel programledare i den bemärkelse att han inte lyssnar, han är bara intresserad av att sända ut sig själv. Och det är ju ett jävla bekymmer att vara så självupptagen, när den viktigaste egenskapen är att vara lyhörd och intresserad av allt som försiggår i rummet.

Har du haft en plan i huvudet för hur du ska lyckas?

– Nej, allt jag har velat göra är bara att skriva.

Var du fascinerad av kändisar och pengar när du var yngre?

– Ja, det var jag nog. Det var det Stureplan.se handlade om, att beskriva Stureplans-fenomenet utifrån. Vilket också gjorde sajten så framgångsrik. Vi identifierade oss med läsarna ute i landet i stället för med kändisarna, som om vi betraktade en magnifik cirkus.

"Jag ska blanda högt och lågt"

Alex Schulman håller i dagarna på att starta upp en ny blogg. Arbetsgivare är Aftonbladet.

Vad ska din nya blogg på Aftonbladet handla om?

– Håller på att fila på detaljerna, men jag tycker om kritik. Att ge kritik. Och då menar jag kritik ur ett brett perspektiv. Man kan recensera allt möjligt. Jag ska bygga en kritikblogg.

Finns det inte risk att folk, framför allt offentliga personer, blir livrädda när de läser det?

– Jo… Men jag tror att det kan bli hur stort som helst. Ska blanda högt och lågt, till exempel det här med Sofia Arkelsten är någonting jag skulle skriva om.

Vad tycker du om den historien?

– Jag tycker att det är fascinerande att folk blir så upprörda. Särskilt journalister. För är det några som åker på bjudresor så är det journalister, det är sjukt vad de låter sig bjudas. Och det borde väl vara samma krav på journalister som på politiker. Men jag tycker ändå det är bra att folk är rabiata, det visar att vi har en låg tröskel mot den typen av saker.

Men när du skrev om "strunt" så blev människor rabiata för det också, har "rabiatism" ett egenvärde?

– Nej, kanske inte. Men Arkelsten-historien handlar om korruption i samhället, det är viktigt och en intressant diskussion. Men personligen tycker jag inte att det är kontroversiellt.

Han reser sig hastigt och kommer tillbaka med en smörgås, på vilken han varsamt och under tystnad placerar skivor av korv.

"Jag får lättare bord på restauranger"

När du kom in i lokalen så var det stängt, men när de såg att det var du så fick du ändå komma in, utnyttjar du ofta ditt kändisskap?

– Ja, det var skönt att jag fick det. Man får fördelar hela tiden, utan att tänka på det. Jag får lättare bord på restauranger.

Skulle det devalvera din självkänsla om du inte skulle få det?

– Nej, så får det ju inte vara. Samtidigt märkte jag att nu när vi var i Colombia och spelade in Paradise Hotel, så fick jag inte ens bära min egen väska. Jag blev förvånad över beteendet, hur alla trippar runt på tå kring programledaren. Är säker på att det är därför många programledare är dumma i huvudet. Jag förstår om en hjärnkirurg blir behandlad varsamt och uppassad innan en hjärnoperation, men när man ska leda ett program, där ungdomar ska rösta ut varandra från ett hotell, då behöver man ingen specialbehandling.

Jag stänger av bandspelaren men Alex Schulman sitter kvar, börjar tala om Tranströmers förmåga att skriva metaforer. Citat på citat flyger ur hans mun.

Efter ett tag ursäktar han sig, säger att han har ett möte på Södermalm, greppar rock och halsduk och släntrar iväg. Hans halvätna smörgås, en liten tub kaviar och resterna efter ett ägg står kvar på bordet.

För dem får jag betala 189 kronor, upplyser hovmästaren på Zink Grill mig om då jag är på väg ut.