SÖNDAGSINTERVJU. Nyheter24:s Mimmi Lexander har träffat Alice Herbst för att prata skeva kroppsideal, inbillad fulhet och varför hon bara kunde visa ena ansiktshalvan. 2012-04-15 11:00

– Jag var tvungen att gå upp fem på morgonen för att göra i ordning mig i flera timmar innan skolan. Jag sov med smink, även när ingen såg mig för jag klarade inte att se mig själv i spegeln. Jag var tvungen att gå med ena sidan av ansiktet mot mina föräldrar, för den andra sidan gillade jag inte. Jag tyckte att jag hade rynkor, så jag var tvungen att klippa lugg som skulle dölja det.

Alice Herbst har precis vunnit ”Top Model” och är Sveriges nya hopp om att göra en internationell modellkarriär. Nu väntar ett lyxigt kontrakt med en agentur i Los Angeles. Men den 18-åriga Spångatjejen har haft ett allt annat än okomplicerat förhållande till sitt utseende.

För Nyheter24 berättar hon om sjukdomen som fick henne att sova med smink, varför hon fortfarande vill gå ner i vikt och vad hon pratar med kusinen Elsa Hosk om.

I ett av avsnitten av "Top Model" föll du ihop med andningssvårigheter efter bara någon minuts träning med en PT. Hur är det med konditionen nu?

– Jag har trappat ner ordentligt med rökningen. Det går bra, men det är svårt. Jag har lätt för beroenden. Och så har jag börjat springa och powerwalka. Innan frukost gör jag massa övningar, som till exempel kissande hunden. Det går bra, jag märker skillnad. Jag har bestämt ett mål.

Vad är det för mål?

– Att ha de förutsättningar Alexis (Borges, chef för Top Model, reds anm) vill att jag ska ha. Han vill att min rumpa ska bli fyra centimeter mindre, och det kommer gå, bara jag slutar äta godis och tränar mer.

"Hon tog tag i mina lår och började dallra med dem"

Att bli bedömd för sitt yttre är något modeller utsätts för dagligen – hur förhåller du dig till det?

– Ett exempel är när vi var på modeveckan i Berlin dagen innan finalvisningen. Jag provade ett par byxor, och de passade, men de var ändå inte nöjda för man skulle se att de var lite för stora runt låren. En kvinna tog i mina lår och började dallra med dem och gjorde tecken mot halsen som att jag ryker liksom. Har man varit med om en sådan grej så tidigt i karriären vänjer man sig vid att vissa kommer att vara så.

Hur gör du för att inte ta åt dig? Du är ju pinnsmal!

– Saker jag inte kan förändra kan jag borsta bort. Så länge jag sköter mig om jag ska gå ner i vikt, om jag gör det på rätt sätt så är det bra för mig, för jag behöver bli hälsosammare. Det är jättekonstiga krav, jag vet, men jag har väl tur där. Om jag bara äter nyttigare och slutar äta godis så kommer det gå. Det är en provocerande bransch, många blir provocerade när jag säger att jag måste gå ner. Men det är något jag får ta, och jag får stå för att jag gör ett val som för många är galet. Men så länge jag vet att jag är hälsosam så...

Men att gå ner över rumpan är okej för dig säger du, var går gränsen?

– Gränsen går när jag vet att jag inte är hälsosam. Jag har till exempel inte tränat under en väldigt lång period, och det behöver jag börja göra. Det kommer ge en positiv effekt på mig. Jag känner mig ganska säker på att inte gå över min egen gräns, för jag har lärt mig att säga ifrån.

Känner du att du är en bra förebild?

– Minus rökningen, ja. Jag tror att om man lär känna mig så kan jag vara en bra förebild. Jag bloggar bland annat, och där skriver jag mycket om självkänsla och hur man ska bli säkrare på sig själv.

Sov med smink - kunde inte se sig själv i spegeln

Du har tidigare berättat om att du haft en väldigt skev självbild i tidiga tonåren?

– Jag led av en utseendefixering som var otroligt kontrollerande i flera år av mitt liv, dysmorfofobi, “inbillad fulhet”. Det innebär att du inbillar dig att du har mer defekter än vad som är möjligt, du ser fel på dig varje dag när du står framför spegeln. Det var nya saker hela tiden, jag tyckte bland annat att jag hade så manlig kropp, det ena ögat hängde, att mina tänder var sneda och så vidare.

Hur påverkade det ditt dagliga liv?

– Jag var tvungen att gå upp fem på morgonen för att göra i ordning mig i flera timmar innan skolan. Jag sov med smink, även när ingen såg mig för jag klarade inte att se mig själv i spegeln. Jag var tvungen att gå med ena sidan av ansiktet mot mina föräldrar, för den andra sidan gillade jag inte. Jag tyckte att jag hade rynkor, så jag var tvungen att klippa lugg som skulle dölja det och så vidare.

Hur tog du dig ur det?

– När det var som värst valde jag att gå till en psykolog och fick gå i kognitiv beteendeterapi för att ta itu med det jag tyckte var jobbigt. Jag kunde exempelvis få öva på att gå till psykologen utan smink. Sedan fick jag till exempel sluta med löshår i skolan. I tvåan i gymnasiet friskförklarades jag till slut.

"Lekte med dockor till jag var 13"

Det här är inte speciellt länge sedan, ändå valde du att ställa upp i "Top Model"?

– De är många som tror att modellandet handlar om att få bekräftelse, men det är mer en revansch. Det var så många år jag inte gillade mitt utseende, idag gillar jag hur jag ser ut. Jag fick gå till en psykolog innan "Top Model", för att de var osäkra på om det skulle funka. Men jag har varit frisk i två år och jag kan ta kritik nu. Nu vill jag kunna stärka andras självkänsla.

Vad var det som utlöste sjukdomen?

– Det var osäkerhet i mig själv och hade inte alls med utseendet att göra. Jag har flyttat runt mycket i Sverige, och när man är så ung och inte hinner skaffa vänner och så, så blir det svårt. Det var stor skillnad på hur 13- och 14-åringar betedde sig på olika ställen i landet. När jag flyttade tillbaka till Stockholm hade vissa börjat dricka och ha sex. Jag var kvar i en bubbla där jag fortfarande var barn. Jag slutade leka med dockor när jag var 13. För att övertyga mig själv om att jag dög började jag ladda upp bilder på nätet där jag hade retuscherat mig till oigenkänlighet och fick bekräftelse där. Men det var ju mer någon jag ville vara, det gick ju inte ihop.

"Kommer säga ifrån om de vill retuschera min kropp"

Modellbilder är ju också retuscherade, det är ju ingen som ser ut som på bilderna i verkligheten?

– Det är ju någonting jag är beredd på. Men jag ser modellandet som konst, jag vill vara en del av processen i en bild, för mig är det också en passion för konst. Men om jag kommer till en plåtning i framtiden och de de inte alls är nöjda med min kropp och säger typ "Om du ska vara med här så måste vi fixa jättemycket här på dina bilder", då kommer jag säga ifrån, för jag vill inte gå ut med det idealet.

Hur reagerar du idag om du får kritik gällande en kroppsdel du själv förut hade problem med?

– Det har redan hänt, till exempel att de bara vill ha med den ena ansiktshalvan. Men å andra sidan vill någon annan ha bara den andra. Folk tycker och tänker så mycket i den här branschen. Men nu vet jag hur jag ser ut, det visste jag inte förut, då flöt allt bara ihop i spegeln. Men jag har blivit så pass stark nu. Jag var nog svårast av alla att trycka ner i programmet.

Hemlighetssnacket med Elsa Hosk

Du är kusin med Elsa Hosk - hur ser er relation ut?

– Hon bor i New York nu så det är lite svårt att ses. Hon jobbar ju heltid som modell, så vi snackar ibland via Facebook och så när vi hinner, men hon hinner nästan aldrig. Men det är väl på julafton och så när hon är i Sverige som vi ses. Men hon är fem år äldre, och det har varit en period när jag har varit för ung för att umgås med henne, men nu är vi lite mer på samma nivå. Vi har en bra relation, vi hörs mer än förut fast hon bor där borta. Vi kan prata om allt när vi ses, hemligheter och så, trots att vi inte ses så ofta.

Har hon påverkat ditt val att bli modell?

– Absolut, när hon började var jag så pass ung att jag tyckte att det var jättehäftigt även om hon bara gjort en liten kampanj. Då började jag intressera mig för mode. Det är hon som fått mig att tycka att det är kul.

Du har fått en del kritik för att era blodsband ska ha gett dig fördelar – vad har du att säga om det?

– Elsa är en helt egen person, vi hade lika gärna inte kunnat vara släkt. Jag fokuserade inte alls på det i programmet och kände ingen extra press. En del tycker ju att jag glidit in på en räkmacka, men folk överlag är mer nyfikna på min relation med henne.

Hur snygg tycker du själv att du är?

– Ibland är jag en tiopoängare, ibland kan jag vara en femma. När jag får ha min egen mysiga stil och jag är bekväm och har en bra dag är jag som snyggast.

Vad gör du om fem år?

– Då är jag ganska gammal i modellbranschen, men då har jag förhoppningsvis under en period jobbat fullt ut som modell. Och sen vill jag ha gått klart gymnasiet, så att jag har alla förutsättningar när jag har modellat klart. Jag vill ha ett riktigt Svensson-aktigt jobb sen, kanske jobba i en klädaffär eller som kurator på en skola. Jag vill träffa människor varje dag.