Nytt färgsprakande kärleksdrama på bio får högsta betyg

Det måste ta slut. Så inleder transpersonen Sebastian sin berättelse om hur det är att söka kärlek i en värld där normer och grupptryck vill en illa. En tillvaro där slag, förnedring och hot kan kännas bättre än fullständig ensamhet. Värme och intimitet är långt borta. Men så stöter Sebastian (eller Ellie som han vill bli kallad) på Andreas i Vitabergsparken och passion uppstår. Fast Andreas är inte gay och kan aldrig acceptera Sebastian för vem han är: En kvinna med penis.

Omvälvande queerdrama 

Ester Martin Bergsmarks kärleksdrama liknar Blå är den varmaste färgen (2013), ett queerdrama som också behandlar det omvälvande mötet mellan homo och straight, om lockelsen i någonting annorlunda, förbjudet och tabu, men också om smärtan som följer av att våga var sig själv fullt ut i en värld som inte är redo.

Nyskapande och befriande sexscener

Likt Blå är den varmaste färgen, är sexscenerna i denna film nyskapande, befriande och intima. Som så ofta när gaysex mellan två män ska skildras på film, återkommer den schablonartade bilden av två bögar som möts i parken eller på klubben för snabbt genomfört, ofta brutalt, sex utan känslor. Här får det manliga homosexuella sexet en helt annan ton. Mötet mellan Sebastian och Andreas är mjukt, nära och sårbart. Kanske beror det på att det vi ser inte är en akt mellan två män, utan den mellan en man och en man som egentligen är en kvinna. 

En hyllning till Stockholm

Filmen är förutom ett självsäkert porträtt av den direkta, kompromisslösa kärleken också en hyllning till Stockholm, när staden är i sitt romantiska esse. Med ett vackert bildspråk fångar den Vitabergsparken i vårskymning, när kallt möter varmt, och lukten av grus, upphetsning och folköl blir tydlig för ens sinnen. Det blir aldrig mörkt och mötet med en attraktiv främling har inga begränsningar, konsekvenser, inget slut.

Ester Martin Bergsmarks tidigare film Pojktanten (2012) på samma tema, kändes för mycket som ett typexempel i hur film görs på konstskola.  De poetiska inslagen blev för personliga, de bildliga metaforer för övertydliga, och estetik kändes som en parodi av en utav popgruppen The Knifes musikvideos. 

Om att våga älska en annan människa fullt ut i en fördomsfull värld

I denna film lyckas regissören däremot förmedla sitt budskap med hjälp av mycket känsla, värme, självdistans och humor. Manuset är okonstlat och med hjälp av Saga Becker som spelar huvudkaraktären, är Sebastian övertygande i sitt rödfärgade hår, sina vita pumps och sin ärliga, raka uppsyn.

Någonting Måste Gå Sönder är en berättelse om hur svårt det kan vara att våga älska en annan människa fullt ut i en stängd, fördomsfull värld. Den berättar också om hur kärleken till en annan, tvingar en att möta sig själv och förhoppningsvis acceptera den man ser.

Skriven av Ida Lundström för Filmtipset.

Betyg:

Se trailern här: