Eric Rosén: "Sjunger Idol på sista versen?"
KRÖNIKA. Skönt att Jihde är borta och roligt att Bard är med - men räcker det för att det ska kännas nytt nog?
Idol är en talangjakt med ambitionen att hitta Sveriges nästa popstjärna. Tävlingen, som i Sverige startade år 2004, har under årens lopp vaskat fram en rad guldkorn, som kan stoltsera med titlar som rekordpopulär allsångsledare, Melodifestivalvinnare och stekhet USA-favorit.
Men det har trots allt inte gått lika bra för alla inblandade, och många forna idoler har vi glömt, tröttnat på eller i efterhand helst sluppit.
Idol 2011 sänds på TV4 fredagar klockan 20.00.
När Idol drog igång på söndagskvällen satt jag, som alltid när en ny säsong drar igång, bänkad och redo. Men jag hör till en allt mindre skara, tycks det. Tittarsiffrorna för premiärprogrammet sjönk för andra året i rad. Nu såg färre än en miljon programmet som låg på samma tid där en monstersuccé som Solsidans säsongspremiär hade 2,53 miljoner tittare tidigare i år.
Det betyder dock inte att det är sämre än tidigare – i stället känns frånvaron av Peter Jihde otroligt härlig, då han envisades med att alltid sätta sig själv i centrum när han intervjuade idolerna. Dessutom är Alexander Bard ett briljant tillskott med sin helt annorlunda inställning till vad som gör en lämplig idolvinnare.
Och det finns magiska ögonblick som berättelsen om Chasmin, som ratades av juryn för två år sedan, drabbades av cancer, besegrade sjukdomen och nu kom tillbaka med en egen låt om sin sjukdom. Eller som när 16-åriga Moa Lignell kom in och sjöng så solklart supervackert och dessutom hade skrivit sin egen låt – en uppenbar hit färdig för Itunes, typ.
Men konkurrensen är om inte mördande så utmattande. Det sjungs i teve som om det var det enda vi gjorde i det här landet. Så mycket bättre, Så ska det låta, Tack för musiken, Moraeus med mera, True Talent, The Voice och ett antal andra program slåss förutom melodifestivalens hundra deltävlingar och allsångsprogram i både SVT och TV4 om vår uppmärksamhet och entusiasm. Då är det frågan om Idol är tillräckligt fräscht för att vara intressant?
Formatet är vad formatet är, så att säga, och en pigg jury eller charmig artist med stor potential kanske inte räcker för att fortsätta vara relevant. Kanske borde man förändrat ännu mer? Kanske borde förutsättningarna ha förändrats i grunden?
För det känns som att det Idol vi såg på söndagen är ett program som sjunger på sista versen.
