Quetzala Blanco: Inget fel på Jimmie Åkesson

Satt och lunchade, well, tittade på när min kollega Ehsan åt, jag bedriver ju pro-ana propanda.

I vanlig ordning satt jag och beklagade mig om vad veckans krönika ska handla om.

Näthatet och Marcus Birro? Så jävla ointressant. Helena Bergström? Hm, nej, inte aktuellt längre. Rockmän och kokain? Långtråkigt. Kitty Jutbrings vaginakostym? Nej, bör ej uppmärksammas.

Så föreslår Ehsan att jag borde skriva om Jimmie Åkesson. Såga honom vid fotknölarna, dra på om hur ful och töntig han är. Kanske med ingången om att både Paow och Foki är sverigedemokrater.

Jag och Ehsan har jobbat tillsammans sedan 2008 och det var bara några somrar sedan som vi – i researchsyfte – gick på Sverigedemokraternas torgmöte på Sergels torg. Det var innan GI-dieten hade äntrat Jimmies liv och det var förmodligen innan Jimmie och gänget satt och mös i riksdagen.

Det skulle vara lätt att hoppa på Jimmie Åkesson. Allt från att han ser ut som mammas bullar till att, som Marie Ferm idag, dra upp sverigedemokraternas smutsiga (och jävligt spännande) historia. 

Men. Jag kan inte hitta något större fel på Jimmie Åkesson egentligen. Han är lite svag, men det finns tusentals Jimmies där ute. Jimmie Åkesson är på sin höjd en folkets slav. Politikens motsvarighet till eskorttjejer. Efterfrågan finns där, marknaden är lukrativ och Jimmie ser självklart sin chans – som vilken egenföretagare som helst.

Jimmie Åkesson ger en stor del av folket vad de vill ha och speglar svenskens abnormt sorgliga smak – där spännande teve stavas Minuten och Solsidan, kvalitativ långfilm uttalas Änglagård, där Bert Karlsson är en "skön dude" och fantastisk musik är vilken jävla remake som helst från Så mycket bättre.