1 av 3
- Foto: MAJA SUSLIN / SCANPIX
2 av 3
- Foto: MAJA SUSLIN / SCANPIX
3 av 3
- Foto: MAJA SUSLIN / SCANPIX

Söndagsintervjun: Gert Fylking

Nyheter24:s Pascal Engman har träffat Gert Fylking och talat om att dela bröllopssvit med Christer Pettersson, att dansa tryckare med prinsessan Sibylla, att döda någon med sina bara händer och om kärlek och respekt för hemlösa.


Fakta

Namn: Gert Fylking

Ålder: 65

Yrke: Journalist

Bor: Södermalm

Gert Fylking öppnar dörren, skakar min hand och ber mig att kliva in i hans lägenhet. Skorna kan jag lämna på, förklarar han och visar mig in i köket. Han frågar om jag vill ha kaffe, jag tackar ja, han förklarar att det är pulverkaffe och jag säger att det inte spelar mig någon roll och sedan sitter vi mittemot varandra. Gert Fylking tänder en cigarett och själv stoppar jag in en snusprilla under läppen.

Du gjorde lumpen som kustjägare, hur hård är du?

– Jag är nog fortfarande rätt hård, fast inte i kroppen. Jag kan vara bestämd i vad jag tycker och tänker, för att övertyga människor om vad som är rätt. I kustjägarna fick man lära sig väldigt mycket bra saker: uthållighet, att ligga still i båten, att samarbeta, att man kollektivt kan stå ut med rätt mycket.

Skulle du kunna döda någon med dina bara händer på Hamiltonskt vis?

– Rent praktiskt ja. I verkligheten nej. Men ja, vi fick lära oss sånt.

Är du kapabel att döda mig med dina bara händer?

– Ja.

Men du har inga planer på det?

– Inte än. Jag gillar dig än så länge.

Vad hade du gjort när du var 20?

– 1965. Då hade jag dels gått på skolor i England och varit i Paris där jag jobbade för mitt uppehälle. Spelade musik, sålde tidningar och jobbade i hallarna. Det innebar att man hjälpt till att tömma lastbilar. Jag var 17 och liftade ner. Sa till morsan: ”Nu sticker jag till Paris”. ”Ja, gör det", sa hon. "Men glöm inte att vi ska äta middag klockan fem”. Jag drog iväg med sju spänn på fickan, 48 timmar senare var jag framme.

Hur var 60-talets Paris?

– Det var lätt att leva, man träffade många människor som var på luffen. Bodde på gatan eller på något billigt hotellrum. Man rökte på och hade det trevligt.

 

Dansade tryckare med prinsessa

Stämmer det att du bjöd upp prinsessan Sibylla, vår nuvarande kungs mamma, och därför fick lämna kustjägarna?

– Ja, det där var ju ett jävla debacle. Jag var kadett och hade blivit ombedd av kustjägarskolan att fortsätta för att bli officier. Jag började på Kungliga Sjökrigsskolan i Näsby Park. Jag är jämngammal med hans majestät konungen, som också studerade där, för att bli amiral. På ett år, på något sätt. Hursomhelst, det var kadettbal, vilket är en uppsträckt tillställning med frack och långa klänningar. Vi dansade sällskapsdans i ring, kvinnorna innanför och männen utanför, och när musiken slutar så stannar man framför en kvinna då. Och i mitt fall råkade det då vara prinsessan Sibylla, kungens mamma. Jag var ju som sagt ung och stark på den tiden, så jag tog henne i min famn och hon åkte ju på låret runt i en vals. Man skulle bjuda upp, men inte dansa en tryckare.

Gert, du höll väl inte händerna på hennes rumpa?

– Nej, inte alls. Men det var ganska tätt. Väldigt tätt – naturligtvis.

Och hon fann sig väl i din famn, hon gjorde väl inte motstånd?

– Ja, hon fann sig väl i min famn, det hävdar jag med bestämdhet. I vilket fall så föranledde det till att dåvarande Överbefälhavare, general Rapp, en kort ilsken man, skällde ut mig inför alla. ”Din jävla kadettjävel, vad fan tror du att du håller på med”. Nästa dag blev jag uppkallad och fick lämna skolan. Några år senare träffade min hustru en pedikyrist som frågade ”Vill fru Fylking höra lite skvaller”, och det ville hon. Då berättade hon att prinsessan Sibylla en gång, för länge sen, sagt: ”Åh, jag hade det så trevligt, jag var på kadettbal och det var en kadett som hette Fylking där och vi dansade och hade det så trevligt.

 

Feminist-Gert

Vad tycker du om att vi nu har yrkesarmé i Sverige?

– Jag tycker det är synd. Inte för att jag tycker att det är så jävla värdefullt att lära sig skjuta med gevär och döda människor, men för unga grabbar är det nyttigt att få leva kollektivt och att göra meningslösa saker. De måste få rätsida på tillvaron.

Ska inte tjejer också göra lumpen i så fall?

– Nej, varför ska de göra det? Kvinnor är annorlunda än män. Helt annorlunda. Vi har givetvis samma värde, vare sig vi är män eller kvinnor. Men vi är otroligt olika, väsensskilda. Och det är bra att det är så, annars skulle världen gått under för länge sedan.

Är du feminist?

– Absolut, och i allra högsta grad. Jag lever i den förvissningen att det absolut viktigaste vi kan göra för världen är att alla kvinnor, oavsett religion och etnicitet, får samma möjligheter och samma värde som vi män. Den dagen kommer alla problem vara över. Jag vet inte när den dagen kommer, eller om det kommer. Kvinnor skulle aldrig ställa till med de helveten som män gör.

Då har du inte träffat min mormor.

– Nej, det har jag inte… Men ingen regel utan undantag. Jag tror att varje klok man förstått att om min kvinna är glad, då blir det bra. Är hon sur, då blir det inte alls bra. 

 

Christer Pettersson

Du har firat jul med Christer Pettersson?

– Jag och Christer umgicks ganska flitigt under de sista tio åren av hans levnad. Och ja, han hade väl ingenstans att fira jul det året. Det var han och jag och mina barn.

Hur var han som människa?

– Otroligt beläst. Han hade läst allt, han kunde citera långa stycken och han hade ett otroligt minne. Sen var han givetvis skadad av alkohol och droger och sånt där. Jag hade förtroende för honom, vi hade trevligt tillsammans. Han var bostadslös och fick låna min kåk ute på Värmdö.

Både du och han hävdade att han skött Olof Palme, även om han friades. Är det moraliskt riktigt att vara vän med en mördare?

– Ja, man ska vara vän med en mördare. Däremot tycker jag att han ska få sitt straff, men vän med honom absolut. Även om jag inte tycker att han skulle gått fri.

Varför fick han förtroende för just dig?

– Han brukade säga att jag var hans enda civila vän. Resten av hans umgänge var antingen missbrukare eller myndigheter. Det är klart att det tog tid, vi hade gemensam bakgrund, hade träffats tidigare, bägge var intresserade av teater.

Vilket är ditt starkaste minne av honom?

– Ett av dem är i alla fall när vi åkte ut till Utö och det fanns bara ett rum ledigt på Utö Värdshus, bröllopssviten, som vi fick dela. Det var lite speciellt.

Blev ni någonsin oense om någonting?

– Christer var jävligt stor, bullrig och livsfarlig och drog kniv och skrek och slängde grejer.

Drog han kniv mot dig?

– Ja, det hände vid ett par tillfällen. Men, jag var inte rädd för honom. Jag sa: ”Du, Christer, lägg av”. Då la han av. Så mycket djur var han, Christer Pettersson, att han visste att man inte biter den hand som föder en. Han gillade att skrämmas, människor blev rädda bara de såg honom på gatan. Han gillade att spela skräckinjagande, men just att jag inte var rädd för honom ingav respekt hos honom.

 

"Andra klassens medborgare"

I Gerts radioprogram, ”Showen är din", ringer människor för att prata med honom, inte sällan är det människor som varit med om fasansfulla upplevelser eller gjort hemska saker mot andra som vill lätta sina hjärtan. Personer som skurit ner människor som hängt sig, killar vars flickvänner tagit livet av sig, killar som våldtagit och misshandlat tjejer, flickor som blivit våldtagna och misshandlats.

Fascineras du av trasiga människor?

– Nej, det gör jag inte eftersom jag själv haft en syster som söp ihjäl sig. Det finns ingen fascination i det, däremot finns det en stor tragik i det. Men jag har en vilja att förstå varför och försöka hjälpa dessa människor.

Är det inte lätt att sätta sig till doms över ”misslyckade människor”?

– Nej. En annan jul, så hade jag bjudit hem fyra stycken uteliggare. De var inte narkomaner utan alkoholister. Jag hade träffat dem och snackat med dem många gånger, de bodde under en bro vid Skanstull. Jag hade varit ute och gått med min hund och såg att de byggt sig nästan som en liten bostad under den där bron.

– Klockan elva ringde det på dörren, och då kom de drällande och bad om ursäkt för att de var så skitiga. ”Det spelar väl inte mig någon roll, kom in ni bara”, sa jag. Så de kom in och vi satt här kring bordet hade det jävligt roligt, jag bjöd på snaps, sill och potatis. Snapsen var väl kanske lite onödig. Men de berättade om sina liv, tog upp sina slitna plånböcker och visade bilder på sina barn. En kille, han var finlandssvensk, och på den här tiden hade jag en flygel stående i vardagsrummet, frågade om han fick spela lite. Han kunde alla julpsalmer och julsånger. Det blev en otrolig stämning, det var inte ett öga torrt. Helt fantastiskt. Han hade varit musiker, restaurangmusiker. Det man glömmer när man ser de här människorna på gatan, som man bara går en omväg runt, är att de haft ett liv. De föddes inte där.

Det kan inte tillhöra vanligheterna att de blev hembjudna. Hur reagerade de?

– Nej, men de tackade och var väldigt glada. Det var ju ett avbräck i deras vardag. Jag tror att de såg mig som en vän bara.

Hur kommer det sig att vi i Sverige, år 2011, har människor som lever på gatan?

– För att vi betraktar dem som andra klassens medborgare.

Finns det någon politiker som skulle instämma i det?

– Nej. Men, det finns en hemlös kille jag har lite kontakt med. Han och hans fru gifte sig, båda bor på gatan. När de kom på att de skulle gifta sig tiggde de, sålde Situation Stockholm, samlade tomburkar och slet som djur och fick ihop 25 000 kronor. Hon köpte en klänning för 12 000 kronor. De gifte sig i Klara kyrka, och bjöd 60 personer på lunch.

Det är kärlek.

– Ja och det är såna människor man bara kliver över.

Men det är inte rationellt.

– Nej, det är det inte. I dag är hon på väg att slussas in i ett boende, medan han sover på toaletter.

/
/
/
/
/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Senaste nytt

Sanningen om Victoria Silvstedt och Maurice Debbah – det gör han egentligen

Tittarnas anklagelse mot juryn i Sveriges mästerkock 2024: "Blev påhoppad"

Sveriges mästerkock 2024 är i full gång och i det senaste avsnittet fick Hugo, 25, lämna tävlingen – något som fått tittarna att reagera.

Fares spel fortsätter att sälja i miljoner

Josef Fares "It takes two" fortsätter att sälja i mångmiljontal. Nu har spelet, utvecklat av svenska Hazelight, passerat 16 miljoner sålda exemplar, meddelar bolaget på X i samband med att spelet fyller tre år.

Kritik mot utredning om kulturell samverkan

1 timme sedan
Hård kritik riktas mot utredningen av kultursamverkansmodellen – och Kulturrådet avstyrker samtliga förslag.

Rikard Wolffs artistliv blir konsertmonolog

2 timmar sedan
En ny föreställning hyllar Rikard Wolffs kulturgärning. "La vie en Wolff" får premiär på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 8 maj, i regi av Olof Hanson. Den tar avstamp i Wolffs egen prosa och hans musikaliska verk.

Marcus & Martinus spelar på Liseberg

3 timmar sedan
Popduon Marcus & Martinus gör i sommar en spelning på Liseberg, den 30 maj. Det blir deras första uppträdande där sedan 2016.