"Måste sluta överskatta oss själva"

Hemma har vi börjat ersätta amningen på kvällstid med modersmjölkersättning som ett sista mål. Ett supertips som jag fick av en kompis. Den riktiga modersmjölken tunnas ut ju senare det blir på dagen, och därför behöver många bebisar vickning ett par gånger under natten. Det här med ersättning har funkat hur bra som helst och Penny blir supertrött.

Sedan vi började sover hela familjen hela natten, utan avbrott. Vi vaknar glada och utvilade halv åtta varje morgon. Vi har gjort det här sedan Penny fyllde två månader och nu sover hon nio på kvällen till halv åtta varje morgon. Men hon får fortfarande i sig lika mycket näring som hon skulle ha fått vid ytterligare tre till fyra mål. 

Jag fick tipset av min kompis Anna, 34 år, som i december blir fyrbarnsmamma. Dessutom en jävla supermorsa. Om det är någon jag litar på till 100% när det kommer till mammaerfarenhet, så är det hon. 

Jag berättade om tipset för min mammagrupp, med bebisar i samma ålder som mig, och alla blev lite obekväma med tanken om att man inte skulle amma på natten. Men mammalivet är så otroligt mycket enklare om man är utvilad. Varför göra det svårt för sig om alla mår bra? Det går ju lite lätt hysteri i det här med amning rent generellt, och det är ett ständigt dåligt samvete för oss mödrar. Som med allt annat som kommer med mödraskapet så kan vi bara göra fel.  

Jag tror att vi mammor måste zooma ut ibland, och sluta överskatta oss själva. Visst är vi det mest viktiga i våra barns liv, inget tvivel om den saken. Men vi måste vara viktiga på rätt sätt - det är inte alltid lätt att hålla isär begreppen. 

En fråga, helt ärligt nu. Hur många av er som läser det här kommer ihåg om de var ammade eller fick flaska som små? Nej, jag tänkte väl det, och det blev ju människor av er också. 

Hur många av er är på något sätt traumatiserade av att ni föddes 36-timmars vaginalt eller med akut kejsarsnitt? Eller började gå och prata senare än jämngamla kompis? Alternativt minns om er mamma var heltidsmammaledig fem eller tolv månader? Nej, inte det heller. Förstår ni vad jag menar?

Vet ni vilken hemsk insikt som slog mig häromdagen? (Med tanke på att jag själv är adopterad och kom till mina adoptivföräldrar när jag var två och ett halvt år gammal. Med ett bagage av två minnesbilder, som lika gärna skulle kunna var foton jag såg som liten, från mitt hemland Indien.) 

Att Penny inte kommer att minnas mig. OM jag mot förmodan, och gud förbjude, försvann ur hennes liv på ett eller annat sätt innan hon fyller två och ett halvt, så kommer hon inte att minnas mig. Inte ett fragment. Det finns en bottenlös hopplöshet i den insikten. Men den är också ganska sund i sin hopplöshet.

Visst kommer vi alltid att bära runt på cellminnen som är den trygghet vi fick som spädbarn. En närvaro, en betydelsefullhet. En genuin känsla av lycka. Alla ingredienser för kärlek. Allt det där är min huvuduppgift. Men den plats man tilldelas i syskonskaran kommer jag inte att kunna påverka. Inte heller fysiska förutsättningar, genus eller andra orättvisor. 

En sak jag också kan vara sorgligt säker på är att även Penny med stor sannolikhet kommer att sitta i terapisoffan en vacker dag, av en eller annan anledning, och älta barndom. Men inte av den banala anledningen att hon fick ersättning som sista mål på dagen från två månaders ålder. Eller började gå senare än sina jämngamla. 

Jag tittar på Penny som sover bredvid Calle i sängen och blir så oerhört stolt när jag ser denna lilla människa bara vara sig själv, och låta på de sätt som hon gör för att hon vill det. Känner för det. Helt opåverkad av sin omgivning.

Det där lilla trygga jaget som jag någonstans har bidragit till. Vill hon skratta så är det av ren glädje, för att det bubblar i hela henne när hon känner lycka. En lycka som måste trilla ut genom munnen flera gånger om dagen, för annars skulle hon kanske kvävas, inte vet jag. Men den genuina lyckan. Helt opåverkad av trender, sammanhang och miljö. Det ser jag som min belöning, och mitt betyg, på att vara en god mamma.

Resten har jag börjat skita ganska duktigt i.