SÖNDAGSINTERVJU. Nyheter24:s Mimmi Lexander har träffat Sara Varga och snackat likheten mellan barn som kräks och Sturelansklubbar samt vad hennes uppmärksammade Melodifestivallåt egentligen betyder. Just nu är hon aktuell med nya boken "Min inre röst" och skivan "Ett år av tystnad." 2012-10-28 10:02

Du pratar om att det var ett år av tystnad efter Mello, vad hände?

— Alltså, det var tyst i huvudet. Det är vissa som tror att jag inte gjorde något alls under ett år. Men det var precis tvärtom, jag var runt och sjöng varenda dag och jobbade och jobbade. Men jag hade inte ro att skriva. Vi var ute och spelade efter Melodifestivalen så var jag inte ledig en dag fram tills 17 december. Vi hade en veckas semester, då åkte vi till Grekland och sov.

Du jobbar ihop med din sambo Lars Hägglund – tröttnar ni aldrig på varann?
— Nej, det är fantastiskt. Vi är bästa kompisar, och vi gör allting ihop. Vi har exakt samma vision. Rent jobbmässigt kompletterar vi varandra till hundra procent, det finns inga tjaffs. Vi funkar nästan bättre jobbmässigt än privat, även om vi funkar väldigt bra ihop privat med såklart. När vi jobbar har vi mer tydliga roller. Vi har en konstant dialog, det är sällan det uppstår ett problem som ligger och gror.

Du har sagt att du aldrig tänkt tanken på att ta droger, men lite full kan du väl bli ibland?
— Jag dricker inte sprit, men kan dricka vin till maten. Men jag går inte ut på nattklubbar. Jag kan tycka att det är trevlig att äta middag och dricka vin, men jag vill inte vara i nattklubbsmiljöer till klockan tre på morgonen på Stureplan. Jag tycker inte att det är kul, jag vill prata. 

Hur rimmar det med ditt DJ:ande?
— Det är en helt annan grej, det är ju ett jobb. Då står jag och jobbar, och pratar inte med folk. Då spelar jag skivor och får betalt för det, istället för att gå ut på stan och göra av med pengar.

Du känns ju väldigt söder i övrigt, men spelade mycket på Stureplans hetaste klubbar. Var inte det en krock?
— Jag kan lika gärna spela på Söder som där. Det är samma skrot och korn i grund och botten. Nu var det i och för sig sex sju år sedan jag spelade på Stureplan, men det spelar inte mig någon roll vart jag spelar, för folk är där för att dansa och ha kul. 

Men under din Stureplans-DJ-tid, var du inte en Stureplanstjej då?
— Jag har inget intresse av det ytliga livet som vissa har. Jag gillade Berns på den tiden. Men det var ju extremt ostekigt. Där stod jag och spelade hiphop och chillade i keps.

Hur kom det sig från första början att du började som DJ?
— Jag blev tillfrågad om jag ville börja spela på Spybar av Micke Becker. Sen spelade jag där fyra dagar i veckan i ett och ett halvt år från 23 – 05, jag fattar inte inte hur jag orkade. Nu spelar jag max två timmar åt gången. Jag drack cola light och jobbade, det kom förbi massor av kompisar.

Likheten mellan Stureplan och barn som kräks

Vad var det sjukaste du såg?
— Jag har sett många grejer, men jag kan berätta en rolig parallell. En kompis till mig jobbade på dagis på den tiden och bara “gud jag är så trött, barnen bara skriker, trillar och rullar och kräks och kissar på sig.” Och jag typ “Den är inte helt olik min, gå in på Spybar runt femsnåret”. Ungefär samma scenario.

Du gör ju så många olika saker – är du rastlös?
— Ja, det är jag. Det grundar sig hela tiden i att jag vill skapa någonting. För några år sedan hade jag inte så mycket jobb, då bestämde jag mig för att skriva minst en dikt varje dag för att ingen dag skulle gå förgäves. Det är roligt att de idag så här sex år senare blev ett resultat. Nu blir det mest låttexter.

Du har sagt att du inte vill vara privat, men i dina låttexter och dikter känns det som att du lämnar ut precis allt?
— Ja, men det gör väl alla som skriver musik? Skillnaden är att jag inte knyter några personer till det. Ingen tid och plats och rum till den dikten eller den låten eller vad det nu är. Det är ingen som vet vem det handlar om eller vad det handlar om.

Är det många som fortfarande spekulerar om vem “Spring för livet” är skriven till?
— Det är klart att folk tjatar om det, men det är något jag verkligen inte vill prata om. Folk har väl respekterat det nu, att det bara är locket på. Jag vill inte prata om någon av mina låttexter, men jag förstår om den blir extra intressant.

Var det inte läskigt att framföra en låt med en sådan text för hela svenska folket?
— Jag visste att den här texten inte skulle passera förbi obemärkt eller lämna någon oberörd, sen visste jag ju inte då på vilket sätt det skulle bli. Så det var ju en liten oro i det. Men jag hade fattat det beslutet och det var många som stod bakom mig. Men jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli så stort.

På vilket sätt blev det större än du trott?
— Jag får fortfarande brev från framför allt killar som känner igen sig. Det är många som skriver och säger att de inte har berättat det för någon annan. Jag kan bli lika trött varje gång någon skriver en ingress om kvinnomisshandelslåten, jag har aldrig sagt att den handlar om misshandel, jag har aldrig sagt att det är en kvinnokampslåt. Det är en låt som är till för alla. 

Brukar du svara till dem?
— Oavsett varför folk hör av sig så försöker jag svara på alla mejl som går att svara på. Vissa mejl går inte att svara på, typ kärleksbrev. 

Blir det något mer Melodifestivalen för dig?
— Jag har inte skickat in något bidrag. Det blev så himla mycket, hela den karusellen. Jag tycker att det är ganska skönt att få vara lite mer anonym och inte så mycket i ropet som det blev. Det blev för mycket. Jag tackar nej till lek- och busprogram och oseriösa intervjuer. Jag känner inte alls att jag har någon lust att göra hemma hos-reportage och så. Jag trivs med att ha mitt privatliv.

Har du mycket haters efter dig?
— Jag har skrivit en blogg i sex år, men på de senaste fyra åren har jag inte fått en enda negativ kommentar. Jag har varit väldigt förskonad från det där. Men jag provocerar heller inte så mycket. Jag har inget behov av att berätta för andra människor vad jag tycker om det ena eller det andra.

Läser du vad som skrivs om dig i media?
— Det är klart att man har lite koll, sen är jag inte så intresserad. Under Mello gick det inte att ha koll på allt, men jag får det ofta skickat till mig av skivbolaget. Det är mest mamma som hör av sig, hon sparar utklipp och har en sån där bok. Det roligaste är i och för sig när folk klipper ur bilder och skickar till mig, det är lite gulligt.

Har du någon koll var som skrivs om dig på Flashback?
— Nej gud, det orkar jag inte. Jag tror att det är sundare och hålla sig borta. Det är ingenting jag alls skulle lägga min tid på, skvaller över huvud taget, och speciellt inte om folk skriver elaka saker. 

Det snackades väldigt mycket där om din påstådda romans med Björn Gustafsson bland annat?
— Kom igen, seriöst, att diskutera vad som står på Flashback... Det känns inte värdigt. Jag vill inte kommentera det.

Du ställer några frågor i början av nya boken: Vem är jag? Vad vill jag bli? Vem vill jag vara? Vad ska jag göra med mitt liv? Vad är meningen med livet? Går det? Kan du svara på dem själv?
— Det är det jag försöker att leva efter att kunna svara på. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill. Det är just för att jag har vågat gå min egen väg.

Vad är meningen med livet då?
— Att leva livet utifrån sig själv. Sen får alla skapa sitt liv.

Att vara offentlig

Du går inte så ofta på kändisfester och vimmel, varför?
— De få gångerna jag är ledig vill jag hellre umgås med mina riktiga vänner än att stå på ett kändiskalas och kindpussas med folk jag inte känner. Jag brukar gå på Grammisgalan och Rockbjörnen, men det hör ju till mitt jobb.

Tycker du att det är jobbigt att vara en offentlig person?
— Jag tänker inte på det själv, jag tror på riktigt att ingen känner igen mig. Typ nu har jag glasögon, då vet ingen vem jag är. Men går man på kändisfester är det verkligen att ställa sig i strålkastarljuset, och jag tycker det är lite sådär.

Hur ser en perfekt ledig dag ut för dig?
— Jag sover gärna ut. Jag gillar att gå och träna, eller så sticker jag ut i naturen och springer eller går en långpromenad. Jag gillar att bara få vara. När jag har tid att tänka. Sen kanske bara träffar någon kompis, äta någonstans, gå hem och kolla på film.

Vad glammigt!
— Nej, haha. Men jag åker gärna ut till Krägga och går i naturen. Riktigt mysigt, typ sitta och spela schack.

Men är det verkligen din drömdag, är det nog för dig?
— Jag är inte sån som tänker på det jag saknar, jag är glad över det jag har. Jag är inte materialist, jag tycker inte om att shoppa. Jag är helt ointresserad. Jag har aldrig på mig fina klänningar eller så privat, jag tycker inte det är kul.

Så du läser inga modetidningar eller modebloggar?
— Jag köper Illustrerad Vetenskap istället. Jag är inte så fåfäng som jag borde vara.

Vadå borde vara?
— Nej men att... om man har ett liv där man står i strålkastarljuset så kanske man borde vara mer fåfäng.

Läser du andra bloggar?
— Nej, för jag är väldigt ointresserad av andra människors liv. Jag bryr mig inte om vad folk äter till frukost.

Men du har bloggat själv i många år?
— Det är en liten blogg, ibland är det ju mycket läsare om jag är i ropet, men det är mest folk som vill följa med på vad jag gör. Men jag har inget behov av att uttrycka mina åsikter om någon annan.

Facebook, Instagram och Twitter då?
— Jag har haft en kompis som styrt upp alla de där grejerna.

Är det dina privata eller har du dem som artisten Sara Varga?
— Det är väl samma sak? Jag är ju alltid mig själv.

Det är det väl absolut inte. Så du blir vän med alla som lägger till dig på Facebook?
— Ja, men nu har jag 5000 vänner. Jag använder det som ett forum när jag släpper min skiva eller har spelningar och så. Sen har jag en fansida som skivbolag har.

Så du lägger inte upp några privata festbilder?
— Nej nej nej nej gud nej. Men jag vet att många gör det. Fast det skulle jag inte ha något behov av att göra även om jag inte var känd.

Vi på Nyheter24 gjorde nyligen hetast och kallast på Instagram, och det var många bikinibilder och magrutor på kända personer där...
— Skulle jag lägga upp sånt så skulle det vara helt på skämt. Jag blir mest faschinerad när folk posar och lägger upp bilder på sig själva. Jag bara undrar varför. Folk kanske behöver att folk höra typ “gud vad snygg du är”.