Anitha Schulman: Man är duktig på att vara medberoende till skit

Dramakomedin Katinkas Kalas hade nyligen premiär på Stockholms Filmfestival.
I filmen ser vi Anitha Schulman i rollen som Anna. Tillsammans med sin man och sina vänner ur den kulturella överklassen ska Anna avklara ett födelsedagskalas på ett somrigt Gotland. Men när en objuden gäst dyker upp på festen uppstår komplikationer.
Rollen i Katinkas Kalas är Anitha Schulmans skådespelardebut – men att få rollen var inget njutningsfullt i sig, berättar hon när jag möter henne i våningen som hon tillsammans med maken Calle Schulman och deras dotter Penny just flyttat in i.

Berätta om den här filmen som du är med i – Katinkas Kalas?
- Jag kände regissören för 10-11 år sedan och vi var mer så där hej hej-ute vänner. Nån gång på fyllan så sa han ”If I ever make a movie you’re gonna be in it” så tänkte jag bara "jaja". Jag blev ganska förvånad när de ringde från Filmlance. Jag trodde att det var nått producentjobb och jag kände mig typ förolämpad för att de ville erbjuda mig en filmroll. Jag tror att jag sa spontant ”jag skulle inte tro det”.

Har du spelat tidigare?
- Jag har skådespelat när jag var yngre som intresse men bara på hobbynivå, det är inget jag har satsat på. Så skickade de över manuset och jag kollade och jag gillade manuset så jävla mycket så jag och Calle läste in manuset och övade och övade och sen gick jag på provspelning och då var det typ så ”You got the part!”.

- Jag kände skam direkt. Vad hemskt med folk som verkligen satsar på det här yrket och pluggat fyra år och går på auditions och här springer jag in från kontoret på en lunchrast och... det var hemskt. Kände bara skam det var inget njutningsfullt i det överhuvudtaget. Men så jobbar ju jag med letar karaktärer och då är kanske inte alltid den skolade är bäst. Jag var Anna för Levan.

Ligger rollen nära dig?
- Man tror ju det, om man inte gillar en person eller ska spela en ragata är det nog enklare. Men hur fan spelar man någon man tycker om? Jag gillar henne och jag ogillar henne men hon har många sidor som jag som person har haft. Och hur spelar man någon man var för tio år sedan? För du måste vara naturalistisk och du måste vara liksom…Inte dig själv? Hur fan gör du då? Det var verkligen en supersvår uppgift. Hon är egentligen snäll, hon har inget filter bara. Pratar direkt utan att tänka. Det var en riktig utmaning dessutom tycker jag det är skitsvårt att läsa manus och memorera. Många av scenerna var ju tagna i ett svep och då var man tvungen att kunna allas repliker och tajma sina egna med trovärdighet, för en oskolad var det inte superlätt. Jag har så otrolig respekt för det här yrket.

Jag läste lite om storyn. Ett gäng hipsters åker ut på landet och så kommer det en objuden gäst...
– Ja lite så här ett hipstergäng, det kanske bara är en gång per år alla ses som grupp och det är till Katinkas årliga kalas. Vinlunchen avbryts av Katinkas bror Joel och hans kvart-i-fem-ragg Linda objudet dyker upp och kalaset får en annan vändning. Huvudstoryn är att man har känt varandra väldigt länge även om det inte är uttalat i filmen så framgår det. Och det finns naturliga hierarkier och ordningar som man har i en grupp med människor som man har umgåtts med en lång tid. Så har man fått en roll och så är man fast i den rollen. Och den rollen kanske befästes långt innan högstadiet. Det är liksom cementerat. Helt plötsligt kommer en spelare in från sidan och cirklarna rubbas. David (Aron Flam, reds. Anm, som spelar Antihas make i filmen) säger något om det i filmen också. ”Allt är bara yta, det finns inget djup längre.”Och egentligen handlar väl allting om det.

– Det är ju så. Bor du i en fin våning i Vasastan kanske du längtar efter…Du blir aldrig nöjd. Det finns någon ängslan i den här strävan. Att aldrig passa in men alltid vilja passa in. Och spela rollen som passar in. Det tyckte jag var så jävla intressant med hela filmen.

Är du nervös nu när du ska läsa recensioner och sånt där?
– Nej det var faktiskt visning för de som hade medverkat i filmen i våras och då var jag så jävla nervös. För jag tänkte typ ”jag är inte skådis så jag behöver inte bry mig” – lite den attityden. Men jag ville ju inte vara den svagaste länken. Det skulle ju vara hemskt om folk bara ”Ja, alla var bra förutom hon” då hade jag ju dött. Jag kunde knappt prata.

Varför tackade du ja?
– Får man förfrågan att vara med i en långfilm och göra en ganska stor roll så är du ju dum i huvudet om du säger nej. Det är klart att det fanns ett narcisistiskt hål att fylla, definitivt, som jag ville täppa igen.

Du håller även på att skriva ett sitcom-manus. Berätta lite om det.
– Det är egentligen en svensk version av Simma lugnt, Larry. Men som utgår från våra liv. En fiktiv Anitha och en fiktiv Calle. Alla situationer som är med är plockade från verkligheten berättade eller upplevda. Verkligheten är nog kul att inspireras av.

"Jag levde i ett destruktivt förhållande"

I ditt senaste blogginlägg har du skrivit om hur du inventerade ditt liv. Vad var det som blev vändpunkten?
– Jag levde i ett destruktivt förhållande. Både jag och han, men definitivt mer han. Det var en ohållbar situation. Om man glider i normalitet lite, lite åt det mörka hållet varje dag så blir det till slut det en ganska onormal vardag. Och då tänker du inte ens på att det är onormalt. Du tänker inte att det är "såååå sjukt han kom hem 11.00 imorse och är fortfarande full”. Nu idag så känner jag bara att skulle Calle vara ute till den tiden så skulle det ju vara slut. Det är ju skandal. Det skulle inte hända. Men i sammanhanget då så var det så himla naturligt. Hela min vardag var så jävla sjuk så det var också normalt. Det fanns ingen referenspunkt till något ljus. Det såg man sedan, när man stod bredvid eller var ute ur det.

När du var inne i det här, tyckte du att det var jobbigt då eller är det nu i efterhand?
– Man är så jävla duktig på att vara medberoende till liksom...skit. Det handlar inte alltid om att vara medberoende till ett missbruk, utan mer att du är så anpassningsbar till de flesta situationer. Då märker man inte nyanserna av det. Det är först när man är ute ur det som man tänker ”herrejävlagud vad höll jag på med”. Det som jag tyckte var bra med hela uppbrottet för egen del var att jag också förstod att jag inte var så skön alla gånger heller. Det var ju inte bara någon annan. I så fall skulle ju hela stan vara full av idioter men det var ju inte bara så. Jag är ju också idioten för någon annan. Och varför är jag idioten? Det var väl snarare liksom så. Det var bara att inventera och göra bokslut och göra om med lite timmar i terapisoffan.

Du har just vunnit utmärkelsen årets raketmama. Den här Mama-kulturen ­­– alltså tidningen Mama-stereotypen, mediajobb och supervåningar. Vad känner du för det?
– Ja, herregud, det är ju här träsket börjar. De skildrade det bra i Solsidan. Den här bräckargrejen hela tiden. "Ja minsann jag tappade all vikt direkt efter förlossningen! Jag gick bara upp 8 kilo!" Varför vill du tävla i det? Våga vara ful, våga vara mänsklig, ingen kommer skjuta dig liksom. Och vem är det som du tävlar med?

Vad är de vanligaste kommentarerna och frågorna du får från dina läsare?
– Jag tror att jag försöker vara en sundhetsventil precis som du gör med den här Blondinbella-diskussionen. Jag tror inte man mår bra av att säga att man är bäst. Jag tror att man mår bra av att säga att ”jag gör fel”men är bra ändå. Jag tror bara att jag har öppnat upp det här med att våga fela.  Vi är så bra på att straffa oss själva och varandra det är det det handlar om, hela mödraarvet eller vad man ska säga handlar om ett ok av dålighet.

Det där oket av dålighet är något som Anitha möter i vardagen. Två månader efter att Anitha hade fött Penny gick Anitha ut och drack vin. Att överhuvudtaget lämna hemmet var svårt. Anitha grät i taxin och vände om, men tänkte senare att hon annars kommer sitta hemma i fyra månader.

– Jag  var ute och det var 9 veckor efter att jag hade fött och det är ändå ganska länge. Vi sitter och tar ett glas vin och lite vänner dyker upp, och lite bekanta och en man där…Det första han säger är ”Det där ser verkligen opassande ut, vad håller du på med?” och jag ba önskade att jag sagt ”mind your own fucking buisness”.

– 1. Du är barnlös och ska hålla käften. 2. Du är man. 3. Döm inte mig. Hela den kvällen var ju förstörd och jag bara kände att det får vara nog med det här jävla modersarvet. Man kan bli så dömd utav så många och det är provocerande, berättar Anitha.

"Så var vi nakna i taxin och sen åkte han inte hem något mer"

I februari 2011 gifte sig Anitha och Calle – ett vinterbröllop på Skansen. Men att de skulle bli just Anitha och Calle var inte självklart från början.

Berätta hur du och Calle träffades?

– Vi träffades genom min ex-man. Vi var ute och festade och åt middag som kompisar, och jag kände även hans ex-flickvänner…ja, i plural. Och det var inga konstigheter. Vi hade liksom inte tänkt på varandra på amorösa sätt och då blir det inte att man släpper på det. Sen har vi alltid gillat varandra men som man gillar en killkompis. Sen tog det slut med mitt ex på grund av helt andra anledningar. Och jag tror vi hade haft nån skittöntig mejlkonversation som jag var jättearg på och jag hade messa honom bara typ ”din jävla fitta” och sånt och så hade han bytt nummer så han fick aldrig det där smset. Och jag skulle säga förlåt och så blev det en kram och sen blev det en puss. Det var liksom filmiskt, vi bara frös och tänkte "vad fan hände?" Sen tog han min hand och så var vi typ nakna i taxin och sen följde han med mig hem och så åkte han inte hem något mer.

Hur tänkte du när du gifte dig igen? Nu låter det som att du är Elizabeth Taylor men du förstår…

– Haha. Det kändes inte så konstigt. När rätt är rätt så tvekar man aldrig. Men när jag och mitt ex gifte oss så var det på en strand i Borneo och jag var 26 år. Om inte jag hade fått för mig att jag ville gifta mig då så hade det förmodligen inte blivit något bröllop. Det som jag tyckte var skönt var att Calle också hade varit gift tidigare ungefär i samma ålder så vi båda hade något gammalt skelett. Då blev det som att den här gången är det på riktigt liksom. Och det var ett fatanstiskt bröllop.