"Jag föreställde mig att allt skulle vara annorlunda"
Farzad Nouri om hur det var att gå ut på klubben för första på flera månader.
KRÖNIKA. I lördags var jag ute och festade för första gången sen början av november. Anledningen till frånvaron från nattlivet har inte direkt varit självvald, det har inte handlat om några vita månader, det har varit för att jag har opererat min hälsena och inte kunnat hitta på något ansträngande.
Många har under den här perioden frågat om jag saknat att gå ut och nej, när du inte kan gå eller sitta ordentligt saknar du att kunna duscha och gå på toa utan att ställa till med ett projekt, inte att hoppa runt på ett dansgolv. Att gå på toa har krävt planering, hur jag skulle ta mig dit, sätta mig ner utan att ramla omkull, torka mig utan att hamna i fel läge och sen resa mig upp med ett ben och kryckor. Det första jag gjorde när jag kom hem till någon kompis var att kolla om toaletten var ”handikapp-vänlig”, om inte så skulle jag bli tvungen att hålla mig.
Jag hade glömt hur det var att gå ut, jag föreställde mig att allt skulle vara annorlunda. Jag kanske bara skulle träffa människor jag inte kände igen, favoritbaren kanske hade byggts om, någon skulle kanske kolla konstigt på mig om jag beställde en rom och cola. ”Det är rom och Fanta som gäller nu, det är nya tider” kanske någon skulle berätta. Snopet värre.
Förfesten började så småningom på Odenplan med vännerna och det var verkligen kul. Det är den typen av vänner som man kan ha kul med även på en begravning, vänner där internskämt från 1993 fortfarande är lika roliga. Väl inne på klubben blev det att jag mest hängde vid baren. Jag kan ju gå, men jag kan inte dansa eller vara för aktiv än, så jag stod mest där berusad och analyserade.
Det var en tjej där som jag kände igen från basketklubben som är född 93. Hon är alltså lika gammal som våra internskämt. Jag stod där och kände mig som den fulla gubben med kostym som finns på alla nattklubbar, han som bara hänger vid baren och väntar på att en ung tjej ska komma och be om en drink för att hon sen ska bli skyldig honom något tillbaka. Det är så det måste ha sett ut. Fy.
Nu, när jag fått min lilla provåkning avklarad, känner jag för att kunna gå ut och dansa, röra på mig, vara fri. Det är nu jag saknar det. Nu vill jag att det ska vara som toabesöken blivit, oplanerade och okomplicerade (minus lukten).
