KRÖNIKA. Nyheter24:s Quetzala Blanco om Snabba Cash 2: Filmjäveln drar in en skärselden omedelbart. Det är våldsamt, brutalt, blodigt, stenhårt och dessutom en oerhört modig film. 2012-08-18 12:00

Jag tyckte att den första "Snabba Cash"-filmen var fruktansvärt tråkig, jag led mig seriöst igenom den och somnade flera gånger.
Brommabrats, risigt Stureplanskokain och flödande Champagne blir aldrig någonsin bra på film.
Dialogen var barnslig och det fanns ingen tro på scenerna eller skådespelarna. 
Det kändes som att de försökte sminka över varje scen, så fort det började brännas lite och bli lite motstånd, så lades det på musik eller klipptes kefft, suddades ut, vattnades ur.
Så för några veckor sedan var jag och såg pressvisningen av "Snabba Cash 2". 
Som ni förstår var inte mina förväntningar direkt skyhöga, men det är totalt omöjligt att värja sig från den Babak Najafi-regisserade uppföljaren.

Filmjäveln drar in en skärselden omedelbart.
Det är våldsamt, brutalt, blodigt, stenhårt och dessutom en oerhört modig film.
En ångestladdad och smutsig skildring, här finns inget puder, inget gloss, ingen tröttsam klassisk gangsterdramaturgi, eldlågorna slickar ens ögon. 
Vi slipper följa det tröttsamma "uppgång och fall"-tjatet.
Ni minns väl hur göttigt alla hade det i början av Scorseses "Casino"?
Pengarna attackerade som kackerlackor, det bläddrades, tvättades, lades på hög, spenderades, kolan flödade, frugorna fick flotta pälsar och livet var underbart. 
Sedan kommer fallet, då ska vi lära oss en läxa och döma ut gangsterlivet och avfärda den kantstötta drömmen; inse att allt alltid straffar sig. 

I "Snabba Cash 2" så slipper vi allt det – här är det bara fall och ett ännu hårdare fall som gäller. 
Vi behöver inte skära i några moralkakor. 
Matias Varela, Fares Fares och Dragomir Mrsic är knäckande starka, och jag gillar när Joel Kinnaman spelar över, exploderar, ibland spränger han varje bildruta.

Det var längesedan någon tilläts spela över i en svensk film, det har tyvärr blivit ett skällsord. 
När jag för Nyheter24:s räkning intervjuade skådespelaren Örjan Ramberg för något år sedan berättade han hur han tröttnat på det minimalistiska skådespeleriet: 

– Jag är ombytlig vad det gäller sånt där. Jag kan inte säga att jag står för allt jag har sagt. Från den ena dagen till den andra kan jag helt ändra ståndpunkt. Men oftast är det så här, det kommer en regissör som har gått DI och så går han ut till skådespelarna och säger ”få det här att bli trovärdigt” det vill säga – inga stora gester (skrattar), inget stort minspel, minimera spelet. Arbeta med ögonen. Inga grimaser och grejer och så vidare. Och alla spelar likadant, beklagade sig Ramberg då.  

I "Snabba Cash 2" snålas det inte på någonting och samtidigt är det nästan obegripligt trovärdigt, samspelet mellan skådespelerna, att det är mycket som är improviserat och att manuset i grunden är vattentätt och inte har ett enda skotthål. 

Nu kan jag bara hoppas att "Snabba Cash 2" tar sig rätt in i det svenska folkhemmet på samma sätt som "Snabba Cash" gjorde.