Nyheter24:s Quetzala Blanco om sitt liv som fet. fredag 11/1 15:25

Jag har aldrig varit så fet som jag är nu. 

Ja, det är helt otroligt. I ett visst ljus påminner jag faktiskt om en valross. Jag klär mig bara i myskläder för att dölja kroppen och instagrammar bara när det är throwbackthursday så jag slipper lägga upp nya bilder.

Nån säger att man ser tragisk ut för att man "sprutat in så mycket fett i kinderna" när det enda som har hänt är att ens 30-something hull letat sig upp i ansiktet. 

En del av mig försöker bita ihop och tänka på de ljusa sidorna. 

De är inte så många. 

Jo, män tycker att det är mysigt med lite "extrakilon". Eller om jag ska vara ärlig så bryr dem sig inte. 

För några veckor sen låg jag med mitt ex och han sa "du ser ut som en brasiliansk porrstjärna nu när du lagt på dig lite". 

Alltid nåt, även om man känner sig som Karlsson på taket som jämrar sig fram i snöstormen på måndagsmorgonen med sina överflödiga kilon tätt bakom en. Är väl lika bra att skaffa en sån där BRED LAST-skylt medan jag ändå håller på.

Det är ju så typiskt och så rätt åt mig kan jag tycka, och framförallt är det extremt genant. 

Inte för att någon annan bryr sig, utan för att jag svikit mina ideal. Och det är det mest pinsamma man kan göra.

Hur kunde jag låta det hända? 

Jag som aldrig skulle bli fet, jag som garvat åt folk med dålig karaktär, som hånat tjockiskampanjer och hälsohets och gud vet vad jag är skyldig till för skit. 

Jag som varje dag sedan jag var 14 haft en fuckad relation till mat och träning. Som har ätit allt från effedrin via Reductil till Clenbuturol. Som har straffat mig själv med att inte äta någonting, som har provat varenda diet som finns – allt från bara lösgodis och cheeseburgare till en sallad om dagen till ladd, rödvin och olycklig kärlek. 

Som periodvis tränat nio timmar om dagen och sedan inte tränat alls, som aldrig någonsin har hört talas om ordet "måtta".

Jag som har debatterat och propagerat för pro ana, det var väl själva typiskt att just jag skulle gå och bli fet som en planet? Men det blev jag. Det verkar ju kunna hända vem som helst, och framförallt den bästa (jag, reds. anm). 

Jag tänker inte hitta på några ursäkter bara för att plötsligt komma undan med mitt slappa beteende. Jag har fuckat upp och jag har framförallt slutat att bry mig om det mesta, och mitt i min nihilistdimma – ungefär samtidigt som jag slutade bry mig om det förgångna, nutiden, framtiden, tillvaron, tutti – ja, då slutade jag bry mig om min hälsa och min yta samtidigt. 

Det är väldigt ofräscht och jag vet inte om den här självinsikten är ett särskilt bra sätt att inleda det nya året med. 

Det som irriterar mig allra mest är att mitt skal inte matchar min själ. Den är ju helt fettfri, varför måste ytan vara så flottig?