"Jag ska testa det här svenniga med kärlek"

Ni som har har dragits med mig de senaste åren vet att det mesta kretsar kring sex, kärlek och relationer. Ni vet kanske också att jag alldeles för länge tjatat om att vara känslokall, hur man playar en player, hur man tar vad man vill ha och allt där emellan. 

Jag har satt prestige i att alltid förekomma en kille som är otrogen, väldigt mån om att aldrig vara ett offer, kaxig och stöddig och obstinat på utsidan. 

Jag har gjort allt och förmodligen lite till för att slippa bli sårad och förnedrad, nästan skrutit om mina erövringar så att ingen ska kunna tycka synd om en.

Till slut har jag börjat tro på det själv.

Hela tiden har jag skyddat mig bakom ett hårt "fuck it, jag skiter väl i det". Detta har alltså varit mitt modus operandi sedan jag var 18 år gammal. 

De senaste 10 åren har jag mer eller mindre ljugit, bedragit, fifflat, krossat, wreckat och hafflat mig fram när det kommer till relationer. 

Slickat i mig Champagne Facials, dansat topless i VIP-rum, strippat i någon källare, efterfestat på sexklubbar, droppat syra i Skärgården och bokat modeller, gängmedlemmar, rockstjärnor, knarklangare, skådisar, anabolamuppar, MMA-killar, fotbollsspelare, några underbara och några losers. 

Jag har oftast varit ett notoriskt otroget svin. Jag har tidigare tyckt att jag ska få vara fri att göra vad jag vill, men han ska inte kunna göra det (eftersom jag är så underbar och fantastisk att det ska räcka med bara mig). 

Jag har hanterat det mjuka genom att vara hård och det hårda genom att vara mjuk (delvis alltid förlåta vad som helst).

Så i veckan hände något. Kalla det en andra chans, ett guldläge för en omstart med någon som jag är riktigt jävla kär i.

Den här gången ska jag göra allting rätt, och jag har bestämt mig för att gå in i det och vara helt öppen och ärlig. Jag ska testa det här lite svenniga (men det verkar funka?) med att kommunicera, diskutera och älska. Vanlig jävla kärlek, typ? 

Jag har kastat in playerhandduken och cementerat över hela bekräftelsebrunnen.

Om jag får "en känsla" av att killen är otrogen så betyder det alltså inte att jag har ett grönt kort att mass-sms:a alla män under 101 år i min telefonbok. 

Om jag blir sur över något så ska jag testa att säga det. Jag behöver inte bita ihop, spela oberörd, bli tyst och planera en hämndaktion eller en så kallad "trestegsraket" i det tysta. 

Om killen kommer hem sent eller ljuger eller vad det nu är så är det inte värsta grejen om man vågar gråta en skvätt framför honom. Man kan även säga typ "jag blev besviken". 

Jag är livrädd, för jag har aldrig någonsin tidigare bestämt mig för att bli mjuk. Inte hela vägen.

Dödslycklig, och livrädd. 

Men fuck it, vad är det värsta som kan hända?