Eric Rosén: "Vi kan inte ha monarki av medlidande"

Intervjun med kungen bygger på idel nekanden, ”nej” och kommentarer om att nära nog allt som kan ha varit olämpligt är en definitionsfråga. Logiskt sett är det inte heller så konstigt att det blir som det blir.

Men det finns en litet sorglig desperation i kungens försök att sopa allt under mattan. Hur han är beredd att till synes blåljuga om sina förehavanden och sen ta totalt avstånd från de vänner han känt så länge. Dessutom vägrar han kommentera vissa delar, vilket i en intervju där han i övrigt nekar till nästan allt blir som ett jakande svar.

Det ärligaste som sägs i hela intervjun är svaret på frågan hur kungen har upplevt turerna i media.

”Det är klart att det är tungt. Det är tungt. Självfallet. Resten av familjen har tagit det här väldigt hårt också. Tillsammans kommer vi nog att rida ut det här också.”

Han hade kunnat säga att det är pressande men att de, med vetskapen om att de inte gjort något fel, känner sig trygga i att det ordnar sig. I stället konstaterar han att han och familjen ”nog” kommer att ”rida ut” det hela. Det är svårt att säga om det bara är en bristande retorikers svar eller om det faktiskt är precis så pressat läget är. Att han inte vet. Att kungafamiljen är i upplösningstillstånd men ”nog” klarar det.

Den ena vägen vore att bomma igen. Lägga ner. Hoppa av. Det skulle knappast gå någon ekonomisk nöd på kungen. Han klarar sig nog som rik adelsherre med ett omfattande privat ägande och ett extremt stort kontaktnät. Dessutom är han i pensionsåldern och lär väl tycka att han har gjort nog många år på fältet.

Men det handlar ju om identitet. Vem är kungen om han inte är kungen? Vad har han kvar? Vilka slott går förlorade och vilka vänner försvinner i samma stund som han kastar kronan? Om han skulle hoppa av nu – skulle hela hans kungagärning vara förgäves?

Lika lite som jag är för monarki, detta per definition odemokratiska statsskick, lika mycket kan jag förstå hovets och framför allt kungens behov av att bevara systemet. Det handlar om att känna att man har betydelse och mening.

Samtidigt är det just detta som är grundproblemet. Vi kan inte ha en kung som odemokratiskt regerar vidare vad som än händer, vad han än gör och vad folk än tycker. Vi kan inte heller ha kvar en kung enkom för dennes skull, för att tillgodose hans ego och självkänsla. Medlidandet man känner med vår svajige regent är snarare ytterligare ett argument emot monarkin.

Vi kan inte hålla oss med kung för att vi tycker synd om honom.