Hanna Fridén: "Aspergers blir en slagpåse för en psykiatri med resursbrister"

Diagnoshysteri och psykiatrins behov av att sätta sjukdomsstämplar på personlighetstyper är ett hett område inom medierna i dag. Jag talar om neuropsykiatriska funktionedsättningar, förkortat NPF, den sort som Aspergers Syndrom och ADHD tillhör. Ofta vill olika samhällsdebattörer hävda att man sätter sjukdomsstämplar på personlighetstyper de flesta kan relatera till själva. Varje gång undrar jag: När drabbades samhället av en så kraftig släng av hypokondri?

För det är hypokondri. Människor läser symptomlistan, ser drag av social osäkerhet och tänker: ”Men vad då? Det är ju jättemånga som är blyga, skulle alla vara sjuka då?” Om människor tolkade symptomlistan på lungcancer likadant skulle människor tro att de hade cancer när de drabbades av kraftig hosta. Eller snarare, de skulle gå runt och säga till människor med cancer att de inte hade cancer eller bara väldigt lite.

Att man pratar om diagnoshysteri och förminskar diagnoser på det här viset hjälper inte någon och förändrar ingenting inom psykiatrin. Däremot ger det upphov till en fördomsfull attityd gentemot oss som har en NPF.

För några år sedan kom jag ut som person med Aspergers Syndrom. Jag har haft diagnosen länge, men när man återkommande ser folk skriva i media att vi är empatilösa mördare och socialt inkompetenta psykopater så är man inte så manad att berätta om det. Man är rädd för det.

Jag berättade på grund av att det finns behov av positiva förebilder. De flesta som syns håller tyst om det på grund av samhällets fördomar om oss. Mitt liv förändrades på en dag efter det. Jag fick problem i mitt yrkesliv, mitt privatliv och helt plötsligt gick jag från att vara en individ i folks ögon till en karikatyr lik Sheldon Cooper i The Big Bang Theory. Nästan varje dag får jag hobbydiagnoser från människor utan kunskap i ämnet: Att jag inte kan ha en diagnos för jag är socialt kompetent. Att jag bara kan ha lite Aspergers, då jag inte saknar empati. Eller så reduceras allt jag gör och folk börjar tala till mig som om jag vore efterbliven. Jag har fått så förnedrande frågor på arbetsintervjuer, jag kan inte gå ut på krogen längre utan att folk ska diagnostisera mig. Jag kan inte öppna min mail eller gå in på min blogg utan att se det här.

Det mesta vi kan göra är att le och stå ut. Alla tror sig veta mer om oss än vad vi själva gör, och säger vi emot tolkas vi oftast som otrevliga för att det här har blivit en så allmän uppfattning att till och med psykologer och socionomer utgår från den bild vi ser beskriven i allehanda dags- och kvällstidningar.

Det finns ett problem som rör alla områden inom psykiatrin: Det saknas resurser. En ADHD- eller Aspergersdiagnos är en process som kräver flera läkare. En diagnos tar ofta kring ett halvår och kräver utredning inom kognitiv utveckling, IQ-test, EQ-test och så vidare. Men i dagsläget finns det många oseriösa aktörer som ger personer fejkdiagnoser på två-tre dagar. Folk skickas till psykologer som inte har utbildning i ämnet. Psykiatrin har inte råd att leva upp till kraven som stiftats inom det här området.

Det ger upphov till frustration. Men det är inte rätt att folk som har Aspergers eller ADHD blir en slagpåse för en psykiatri med resursbrister. Tänk om du var i samma sits och blev misstrodd av människor varje dag i ditt liv, skulle det verkligen förbättra din situation? Eller skulle du tycka att det kändes hopplöst? Det här är vad många med en NPF lever med idag tack vara all hobbydiagnostisering och samhällshypokondri kring de här funktionsnedsättningarna.